Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

50
och Largo Caballeros politiska bundsförvant under många år. Denna information, som är väl
styrkt, gavs mig av Margarita Nelken, en vänstersocialistisk deputerad som hade sänts till
artilleridepån av Casa del Pueblo, socialistiska UGT:s huvudkvarter. 31 Den version som
Lázaro Somoza Silva givit i sin biografi över general José Miaja 32 , med innebörden att generalen,
som vid denna tid var militärbefälhavare för Madrid, beordrade utdelningen, saknar inte
bara bekräftelse, utan står i konflikt med att han ett par timmar senare var närvarande i
Martínez Barrios regering som, som vi ska se, var angelägen att hålla inne med vapnen.
Faktum är att när Carlos Núñez Maza, då teknisk sekreterare i generaldirektionen för flyget,
bad Miaja att förse Casa del Pueblo med vapen, vägrade generalen att göra så. Detta enligt
Ignacio Hidalgo de Cisneros 33 , andrekommendör vid den tiden i generaldirektionen för flyget
under general Miguel Núñez de Prado.
Redan under tiden som Martínez Barrio försökte bilda en ny regering började de revolutionära
arbetarna – delvis tack vare Rodrigo Gils utdelning av vapen – att ta över polisens funktioner.
”Grupper med beväpnade arbetare patrullerade gatorna och började stoppa bilar”, minns
Martínez Barrio. ”Inte en enda soldat kunde ses, och vad som var ännu mer förvånande, inte
en enda väktare av allmänna ordningen. Frånvaron av statliga tvångsorgan var slående.” 34
Och en kommunist vittnar: ”När midnattstimmen slog, bevakades alla utvägar från Puerta del
Sol, barackernas tillfarter, arbetarklassens huvudkvarter, arbetardistrikten och infarterna till
staden. De beväpnade arbetarna kontrollerar trafiken. Bilar och fordon söks igenom noggrant.
Flygande patruller kör igenom de olika förorterna, delar ut order och inspekterar vaktposter.”
35
Fångad mellan det militära upproret och motaktionerna från vänstern, stod Martínez Barrio
inför en dubbel fara. För att parera faran måste han först mota kraven om vapen från arbetarna
utanför inrikesministeriet, en fråga som hans samtal med blivande regeringsmedlemmar kretsade
kring. Felipe Sánchez Román, som blev medlem i Martínez Barrios regering och var
ledare för det lilla konservativa Nationella republikanska partiet, vilket på grund av dess
opposition mot kommunistiskt deltagande hade vägrat delta i folkfronten 36 , berättade för mig,
när jag intervjuade honom i Mexiko strax efter kriget, att när han anlände till presidentpalatset,
dit han kallats av president Azaña inför bildandet av den nya regeringen, blev han
varse en ”allvarlig utveckling – grupper av arbetare hade dykt upp utanför inrikesministeriet
med krav om vapen”. Martínez Barrio, sade han, var redan där och hade insisterat på att inga
vapen skulle delas ut. Då han av Barrios tillfrågades om sin åsikt, svarade Sánchez Román att
utdelningen av vapen skulle vara ”militärt ineffektiv och medföra politiskt oöverskådliga
risker”. 37 Martínez Barrio har berättat att vid ett möte med Casares Quirogas regering klockan
6 på eftermiddagen, söndagen den 16 juli, där den moderate socialisten Indalecio Prieto och
vänstersocialisten Largo Caballero deltog, höll alla utom han själv tyst inför Caballeros
31
Intervju i Mexico 1940. För bekräftande vittnesmål. se General José Asensio i Nuestra España, nov. 1939; den officiella
kommunistiska historieskrivningen om inbördeskriget, Guerra y revolución en España, 1936-1939, I, 150; José Martín
Blázquez, I Helped to Build an Army, 112; Juan Modesto, Soy del quinto regimiento, 51, 61; Ramón Salas
Larrazábal, Historia del ejército popular de la república, I, I27.
32
El General Miaja, 124-25.
33
I intervju med författaren i Mexico 1940. Stenografiska anteckningar från intervjun finns i Hoover Institution.
Det är värt att notera att Antonio López Fernández, General Miajas sekreterare och beundrare, påstår att
generalen inte godkände det sätt som vapnen delades ut på (Defensa de Madrid, 64). General Miajas opposition
mot utdelningen av vapen har bekräftats många år senare av Núñez Maza själv till M. Teresa Suero Roca
(Militares republicanos de la guerra de España, 297-98) och i artillerikapten Urban Orad de la Torres
opublicerade memoarer (ibid., 298, not 5).
34
Hoy, 20 april 1940.
35
César Falcón, Madrid, 60.
36
Se till exempel, Cierva, Historia de la guerra civil española, 608.
37
En renskrift av min intervju finns i Hoover institution. Campoamor, 42, 133, not I, bekräftar och stöder
Martínez Barrios opposition mot utdelningen av vapen. Clara Campoamor var deputerad för Radikalpartiet fram
till 1934 och deltog i Madrids politiska kretsar vid tiden för upproret (ibid., ii).