Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

120
nästa morgon ... fanns det inte ett ord i La Batalla om POUM:s förslag till CNT, om CNTledarnas
fega uppträdande, deras vägran att organisera försvaret, osv..” 96
För objektivitetens skull är det i detta läge viktigt att citera ”Senex”, en försvarare av den
anarkosyndikalistiska politiken under Majhändelserna. Som svar på Felix Morrows kritik av
CNT-ledningen i Revolution och kontrarevolution i Spanien, skrev han:
De revolutionära romantikerna i Fjärde Internationalen har ofta hävdat att om de spanska revolutionärerna
djärvt hade gått in för en kompromisslös revolutionär linje, så kunde de klarat sig utan
ryskt stöd; responsen från det internationella proletariatet skulle ha blivit så spontan, direkt och
överväldigande att ingen regering skulle ha vågat stoppa flödet av vapen till revolutionära Spanien.
Denna åsikt har förts fram av Felix Morrow i hans analys av Majhändelserna i Barcelona 1937…
CNT skulle, enligt vår författare, antagit utmaningen från stalinisternas och borgarnas styrkor och
gjort de följande striderna till startpunkt för, inte bara en genomgripande social revolution i själva
Spanien, utan av en revolutionär världsbrand som triumferande svepte över majoriteten av Europas
länder. Med andra ord, CNT-arbetarna, på vilka vilade det tunga historiska ansvaret att hålla den
första försvarslinjen mot fascisterna, skulle ha spridit all försiktighet för vinden, hängett sig i en
storslagen historisk gest, oförväget kastat sig ut i äventyret av att bryta upp den antifascistiska
fronten, och därigenom på vid gavel öppna för den fascistiska lavinen – och allt i hopp om att
omedelbart få igång världsrevolutionen…
Ty vi försäkras – till stor förvåning för oss alla – att den europeiska revolutionen var så påtagligt
nära under Majhändelserna att det bara var de spanska anarkisternas reformistiska degeneration
som hindrade den från att fortsätta längs de ”oundvikliga” utvecklingsstadier som Felix Morrow
och andra revolutionära strateger föreställer sig.
I detta sammanhang är det intressant att följa de logiska stegen i det munviga argumenterandet som
den senare utför för att frammana visionen av en triumferande europeisk revolution som bara
väntar runt hörnet, redo att bryta ut vid det historiska tillfälle som Majhändelserna erbjudit, men
hopplöst bromsats upp av de katalanska anarkisterna.
Hade anarkisternas och POUM:s arbetare i Barcelona fortsatt deras motstånd mot den stalinistiska
aggressionen under Majdagarna – försäkrar herr Morrow – skulle hela det lojalistiska Spanien
översköljts av en segrande social revolution.
”Varje försök från det borgerligt-stalinistiska blockets sida att samla ihop en proletär slagstyrka
skulle helt enkelt ha påskyndat arbetarstatens utvidgning till hela det lojalistiska Spanien.” Men –
undrar läsaren – hur blir det med den välbeväpnade kommunistiska polisen och de militära enheterna,
flygvapenstyrkorna som huvudsakligen kontrolleras av stalinisterna, stormtrupperna,
karabinjärerna, civilgardet, många av de militära enheter som kontrolleras av socialisterna, de
borgerliga sektorerna, flottan som kontrolleras av högersocialisten Prieto? Skulle de ge upp utan
strid? Skulle alla dessa enheter, varav många drillats och tränats för den speciella uppgiften att
kontrollera de revolutionära arbetarna, upplösas vid den första sammanstötningen med de senare?
Och hur skulle det gå med de Internationella brigaderna, vars stora majoritet var strängt kontrollerade
av stalinisterna?
Att arbetarna, understödda av CNT-enheterna, skulle haft en bra chans att segra i händelse av detta
nya inbördeskrig, kan lätt medges. Men det skulle bli en Pyrrhus-seger som bäst, ty det är självklart
att ett inbördeskrig bakom frontlinjerna, som resulterar i demoralisering av fronten och tillbakadragande
av trupper för att delta i detta nya inbördeskrig, skulle öppna vida portar för fascisternas
segertåg…
Ingen med den minsta kännedom om situationen skulle hävda att… de franska och brittiska folkmassorna
var redo att gå i krig för Spaniens sak. Inte heller skulle han med lätthet hålla med Felix
96 Morrow, Spanien..., s 153, och fotnot 21. För en lång kritik av CNT-FAI- och POUM-ledarna för att man inte
försökte gripa makten under Majhändelserna, se den trotskistiska La Lutte Ouvriére från den 10 juni 1937. En
kopia av detta nummer, tillsammans med ett genmäle punkt för punkt av Jordi Arquer, tidigare medlem i
POUM:s exekutiv, finns i Hoover Institution, Bolloten Collection (dossier ”La Lutte Ouvriére and Jordi
Arquer”). Arquers genmäle är del av ett brev till mig 1950. Se också en artikel av Lois Orr i Information Bulletin
of the International Bureau for the Fourth International, juli 1937.