Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

96
Den 28 februari organiserade Kommittén en imponerande demonstration och militärparad
genom Barcelonas gator. Denna uppvisning var en allvarlig utmaning till CNT. CNT:s försvarsminister
Francisco Isgleas hotade att avgå med motiveringen att Kommittén tagit över
hans auktoritet. För att avstyra en kabinettskris, krävde Esquerra, uppmanad av den konciliante
Tarradellas, att Kommitténs aktiviteter trots ”alla goda intentioner” skulle stoppas, då de
kunde utgöra en ”usurpation av funktioner och initiativ som rätteligen tillhörde Generalidadministeriet”.
39 En kompromiss nåddes: Kommittén för Folkarmén konstituerades officiellt
som ett yttre bihang till försvarsministeriet, med Isgleas som vicepresident och Companys
som president. 40 Det var ändå en seger för PSUC. Genom Kommitténs apparat, som nu var
erkänd som ett officiellt organ, kunde man utöka sin agitation och sätta ytterligare press på
försvarsministern. Tierra y Libertad, FAI:s ledande språkrör, speglande den frihetliga rörelsens
bestörtning när man deklarerade att bakom PSUC:s kampanj för en reguljär armé låg det
”en politik av aggression mot anarkismen”. 41
Samtidigt utsattes Isgleas för en allt större press från den centrala regeringen, vilken sedan
länge hade motsatt sig den katalanska milisens självständiga agerande vid den närliggande
Aragon-fronten och det militära oberoende som Katalonien skaffat sig som resultat av
revolutionen. Men det var inte förrän i mars som Generalidad-regeringen, hungrig efter vapen
och ekonomiska medel, gick med på att underställa sig Valencias militära dekret och ställa
den katalanska milisen under krigsministeriets kontroll. 42 Som konsekvens tvingades Isgleas –
som tillsammans med Tarradellas hade förhandlat fram den katalanska regeringens finansiella
och militära uppgörelser – att fastställa ett datum, inte bara för inkallandet av årsklasserna
1934-35, utan också för inskrivningen av årsklasserna 1932-33. 43
Den 23 mars publicerade La Batalla följande artikel av Enrique Adroher (Gironella),
POUM:s propagandasekreterare och delegat i det CNT-kontrollerade försvarsministeriet som
leddes av Isgleas, som fördömde Valencias militära politik för Katalonien:
Valencia vägrar kategoriskt Katalonien ekonomisk hjälp, i syfte att tvinga oss att kapitulera
militärt. Valencia vägrade sända vapen och ammunition till Aragon-fronten för att hindra våra
proletära styrkor från att segra 44 och därigenom stimulera de spanska arbetarnas revolutionära
39
El Día Gráfico, 2 mars 1937.
40
Treball, 5 mars 1937.
41
6 mars 1937.
42
Det har publicerats mycket lite information om överenskommelserna och då bara i allmänna termer. Se till
exempel El Día Gráfico, 4 mars 1937; La Batalla, 5 mars 1937; Ultima Hora, 5 mars 1937. Ramón Salas
Larrazábals Historia del ejército popular de la república, I, s 1042-45, sprider en del ljus över frågan, men trots
hans ihärdiga forskning kunde han inte finna någon officiell order om att slå samman den katalanska milisen
med Folkarmén.
43
Se Treball, 20 mars 1937. Datumen fastställdes som följer: årsklasserna 1934-36, den 22, 23, 25, 27och 30
mars; årsklasserna 1932-33 den 5 april.
44
Richardo Sanz, CNT:s milisledare, som tog kommando över Durruti-kolonnen efter dess ledares död i Madrid,
skrev efter kriget att Largo Caballero varken sände vapen eller ammunition till de frihetliga styrkorna, ”på grund
av hans rädsla för jag vet inte vad” (Los que fuimos a Madrid, 151). Solidaridad Obrera, CNT-organet i
Barcelona (30 jan. 1937), påstod att Aragon-fronten medvetet undanhölls vapen för att anarkosyndikalismen
skulle misslyckas i Katalonien (se också ibid., 6 juni 1937; Ideas, 10 mars 1937; Juventud Libre, 17 apr. 1937,
Ruta, 28 jan. 1937, och La Batalla, 31 jan., 29 apr. 1937). Det kan inte råda någon tvekan om att fientligheten
gentemot CNT och FAI delvis var orsak till bristen på vapen och till frontens inaktivitet under krigets första år.
Följande kommentar av Walter Krivitskij är värd att återge: ”Stalin var fast besluten att bara skicka vapen och
män till de grupper i Spanien som var redo att utan reservationer acceptera hans ledarskap. Han var besluten att
inte låta katalanerna få ta hand om våra flygplan och med dem kanske vinna en militär seger som skulle öka
deras prestige och politiska vikt inom de republikanska kretsarna” (In Stalin’s Secret Service, s 91-92). Men det
fanns andra betydelsefulla orsaker till inaktiviteten vid Aragon-fronten: den politiska rivaliteten mellan de olika
enheterna, bristen på disciplin, avsaknaden av ett enhetligt kommando (se kap. 25), och den spända situationen i
Barcelona och andra städer i Katalonien, där mer vapen fanns än vid fronten. ”Vi kan inte dölja fakta”, skrev
CNT-FAI-militanten Diego Abad de Santillán, ”att medan vi bara hade 30000 gevär vid Aragon-fronten, fanns
det omkring 60000 i baklandet i händerna på olika partier och organisationer och mer ammunition än vid
fronten. Inte bara en gång utan dussintals gånger, föreslog vi att de frihetliga skulle skicka över sina vapen… De