Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

160
”Här är de arbetande massorna redo att åter bekräfta sin revolutionära vilja och orubbliga
opposition mot manövrer som de nya röda jesuiternas skickliga händer förberett.” 5
Den 29 maj sände den nationelle sekreteraren Mariano Vázquez ut en rapport från CNTs
regionalkommittéers plenarmöte, som just hade avslutat sina överläggningar. Plenarmötet
hade bland annat beslutat att ”varken direkt eller indirekt” samarbeta med regeringen, sprida
propaganda inom de väpnade styrkorna mot ”kontrarevolutionens regering” och söka en
överenskommelse med UGT för en gemensam oppositionskampanj. 6
Men dessa djärva deklarationer betraktades av CNT:s motståndare som bluff och båg, ty
endast två dagar senare besökte representanter för den nationella kommittén, med Mariano
Vázquez i ledningen, Negrín ”för att diskutera villkoren för ett möjligt samarbete”. 7 Orsaken
till denna kullerbytta var uppenbar. UGT:s nationella kommitté, som kontrollerades av moderata
socialister och kommunister, hade just avvisat den ståndpunkt som den vänstersocialistiska
exekutiven hade antagit under regeringskrisen. 8 Exekutiven, erinrar vi oss, hade deklarerat
att den bara skulle stödja en regering där Largo Caballero både innehade premiärministerposten
och ledde krigsministeriet, en ståndpunkt som hade fått full uppbackning av
CNT. Av rädsla för politisk isolering beslöt sig CNT för att överge sin ståndpunkt och bönföll
om representation i regeringen. I ett ”minimiprogram”, publicerat den 8 juni, föreslog
nationella kommittén lika representation för marxisterna, republikanerna och de frihetliga i
alla frågor som berörde det nationella försvaret, ekonomin och allmänna ordningen. Man
föreslog också att ”rådgivande kommittéer”, bestående av lika antal representanter för CNT
och UGT, skulle skapas på flera andra områden. 9 Men under de rådande förhållandena var
dessa ”omåttliga anspråk” 10 – som den officiella kommunistiska historieskrivningen
beskriver dem – totalt orealistiska och blev, inte förvånande, resultatlösa.
Hur långt FAI, en gång betraktat som CNT:s ideologiska bastion, var villigt att avlägsna sig
från sin tidigare apoliticismo och direkt aktion, visade en resolution som antogs vid FAIplenumet
i juli 1937. Man kom under det fyra dagar långa mötet överens om att FAI skulle
skapa en ”ny organisk struktur” och att FAI:s nervcentrum, de små frändskapsgrupperna
(grupos de afinidad), skulle upplösas och ersättas av organisationer (agrupciones) med stort
medlemsantal på lokal, distrikts- och regional nivå. På detta sätt skulle FAI bli en massorganisation
som skulle ”nå ut i det spanska offentliga livet” och ”driva på revolutionen från alla de
folkligt baserade maktorganen”. 11 Som Alejandro Gilabert, en ledande faista och sekreterare i
Barcelonas lokala federation av anarkistgrupper, förklarade: ”Med den nya strukturen
kommer FAI i ett läge där man både kan inrikta och leda revolutionen. Den gamla organiska
strukturen, baserad på frändskapsgrupper, var mycket effektiv före revolutionen när den
organiserade anarkismen var underjordisk och verkade på legalitetens gränser, mot lagen, och
när man tidvis måste ta till systematiska våldsaktioner i kampen mot bourgeoisien och staten.
Nu, i en ny situation som bjuder oss ljusa framtidsutsikter, skulle det vara absurt för FAI att
klamra sig fast i en position i marginalen av aktuella realiteter.” 12
Det Gilabert inte nämnde var att FAI i sin nya form i allt väsentligt skulle bli ett politiskt parti
och att man skulle tvingas lägga fram förslaget för en landsomfattande kongress för godkännande.
13 Den föreslagna omorganiseringen blev hårt kritiserad av de anarkosyndikalister
som var motståndare till en politisering av den frihetliga rörelsen. Till exempel beskrev den
5
Boletín de Información, CNT-FAI, 25 maj 1937.
6
Ibid., 1 juni 1937.
7
Se uttalande av Vázquez, ibid.; också Fragua Social, 2 juni 1937; Solidaridad Obrera, 2, 3 juni 1937.
8
El Mercantil Valenciano, 29 maj 1937.
9
Boletín de Información, CNT-FAI, 8 juni 1937.
10
Guerra y revolución en España, 1936-1939, III, 100.
11
CNT, 10 juli 1937.
12
Tierra y Libertad, 21 aug. 1937.
13
Se Vernon Richards, Lessons of the Spanish Revolution (1983 utg.), 149.