Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

53
alla ledare i fackföreningar som strejkade ”omedelbart skulle skjutas” såväl som ”ett lika stort
antal medlemmar som godtyckligt utvaldes.” 56
Kort efter att Queipo de Llano hade tagit över garnisonen i Sevilla, söndagen den 18 juli, slog
rebeller till i andra provinshuvudstäder. De reste sig i Cadiz klockan 4 på eftermiddagen, i
Málaga klockan 5, i Cordoba klockan 6, i Valladolid natten till söndagen klockan halv ett och
i Burgos klockan 2. I två av dessa provinshuvudstäder, Burgos och Valladolid, hade inte bara
civilgardet, monarkisternas gendarmeri, anslutet sig till upproret, utan också stormtrupperna,
den polisstyrka som upprättats av republiken.
I Burgos, enligt Diario de Burgos den 20 juli, ”anslöt sig stormtrupperna och civilgardet till
rörelsen från första stund.” 57 I Valladolid, enligt El Norte de Castilla den 19 juli, anslöt sig
stormtrupperna och civilgardet ”enhälligt till rörelsen”. 58 I Sevilla, Cadiz och Malaga, också
enligt upprorskällor, stödde emellertid stormtrupperna med få undantag folkfronten. 59 I
Córdoba, å andra sidan, förekom bara lite motstånd från stormtruppernas sida. 60
Det bör noteras att stormtrupperna, vilka upprättats av republiken 1931, upprätthöll ordningen
i städerna, medan civilgardet, en kvarleva från monarkin, huvudsakligen höll till på landsbygden.
Före bildandet av stormtrupperna hade det inte funnits någon effektiv styrka för att
upprätthålla ordningen i städer och tätorter. Stanley G Payne skriver:
Inrikesministern i provisoriska regeringen [republikens], Miguel Maura, var en av de få ansvarsfulla,
förutseende ledare som republiken frambringat. Han insåg att problemet med allmänna ordningen
var avgörande för regimens framtid. Våldet i tätorterna hade plågat landet från och till under
flera år, delvis på grund av frånvaron av en effektiv polisstyrka. När sådana oroligheter blev verkligt
allvarliga kallades i regel armén in för att återställa ordningen i städerna, medan civilgardet höll
ordning på landsbygden. Ingen av organisationerna var tränad eller utrustad för polisarbete i tätorter…
Då de saknade effektiva metoder för att upplösa folksamlingar blev deras ingripande ofta
blodiga, och uppammade därigenom ytterligare våld och förbittring. För att slippa förlita sig på antingen
armén eller civilgardet skapade Maura en nationell republikansk polisstyrka, endast beväpnad
med pistoler och batonger; dessa ”stormtrupper” skulle komma att sättas in för att bryta upp
demonstrationer i de större städerna. Som chef för stormtrupperna valde generaldirektören för
säkerheten [Angel Galarza, republikens förste justitiekansler och socialistisk inrikesminister i
Largo Caballeros regering under kriget 1936 -37] general Augustin Nuños Grandes, som hade
skaffat sig ett imponerande rykte som ledare och organisatör under arbetet med regulares [moriska
soldater i spanska arméns tjänst]. 61
Trots att stormtrupperna upprättades av republiken, innehöll de, enligt den moderate socialisten
Zugazagoitia, många individer som hade anslutit sig till kåren när den behärskades av
Muñoz Grandes och som var fientligt inställda till den nya regimen. 62 Dessa rensades uppenbarligen
inte ut efter folkfrontens seger 1936. Enligt den officiella (Franco-)historiken om det
militära upproret, Historia de la cruzada, var motståndare till republiken talrika inom kåren.
”Generallöjtnant Agustín Muñoz Grandes”, fortsätter den, ”som fram till folkfrontens seger
56
Olmedo Delgado och Cuesta Monereo, 137. Proklamationen publicerades i ABC (Sevilla), 23 juli 1936.
57
Se också José Manuel Liébana och G. Orizana, El movimiento nacional, 175.
58
Se också Francisco J. de Raymundo, Cómo se inició el glorioso movimiento nacional en Valladolid y la gesta
heroica del Alto del León.
59
Se till exempel Manuel Sánchez del Arco, El sur de España en la reconquista de Madrid, 24; J. Guzmán de
Alfarache, ¡18 de julio!, 68, 92; Angel Gollonet och José Morales, Sangre y fuego, Málaga, 24-25; Olmedo Delgado
och Cuesta Monereo, 110-17.
60
Se till exempel Liébana and Orizana, 144-45.
61
Politics, 278-79. Intressant är att Paynes uppfattning, att Maura var en av de få ansvariga, framsynta ledare som
republiken producerade, är mycket lik Joaquín Mauríns, en politisk motståndare till Maura på yttersta
vänsterkanten under republiken (se España Libre [New York], sept.-okt. 1971). För Miguel Mauras egen
redogörelse för bildandet av stormtrupperna (vilka han fick till stånd med Galarzas hjälp) och om problemen
med allmänna ordningen under hans ämbetstid, såväl som för hans oreserverade hyllning av Galarza som ”en
exemplarisk medhjälpare, diskret, kapabel, aktiv och lojal”, se Maura, Así cayó Alfonso XIII, 265-76.
62
Zugazagoitia, 134.