Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

139
44. Störtandet av Largo Caballero
Efter att kommunisterna nått sitt mål i Katalonien tog de nu upp kampen mot Largo
Caballero. Med hänvisning till kaoset krävde de att regeringen skulle undertrycka POUM,
som de höll ansvarigt för blodsutgjutelsen och vars ledare de sedan länge fördömt som
trotskister, och som ett gäng spioner och provokatörer i den internationella fascismens tjänst.
I detta sammanhang är det rimligt att fråga sig om kommunisterna själva trodde på sin propaganda
eller bara servilt följde Moskvas direktiv. Svaret på denna fråga ges delvis av en intervju
som Santiago Carrillo gav till Régis Debray och Max Gallo 1974, då han var PCE:s
generalsekreterare:
Jag hade aldrig betraktat trotskisterna som mina potentiella fiender innan jag hade varit i Sovjetunionen
[1935]… Under de stora revolutionerna i historien händer det att en del revolutionärer
någonstans börjar övergå till kontrarevolutionära ståndpunkter... När jag på nära håll fick se den
ryska revolutionens utveckling tänkte jag för mig själv: ”Visst kan en sådan situation uppkomma
här”. I och med det hade jag även medgivit att det kunde finnas en sanning i detta, men utan att jag
betraktade de spanska trotskisterna som potentiella fascistagenter. Sedan kom Moskvarättegångarna…
med alla dessa bekännelser, alla dessa erkännande av skuld. Jag måste erkänna att jag
vid den tiden trodde helt på bekännelsernas äkthet. Jag kunde inte tänka mig att de kunde vara
framtvingade. Jag som själv utgick från idén att varje revolutionär måste göra motstånd in i döden,
jag kunde inte föreställa mig hur det kunde finnas ett ideologiskt instrument som mentalt styrde
dessa bekännelser. Detta monstruösa antagande att en människa kunde tjäna revolutionen och
partiet genom att erkänna sig vara dess fiende, trots att detta inte var sant. Jag är alltså en av dem
som den gången såg dessa människor som kontrarevolutionärer och agenter för fienden. 1
Knappt hade maj-striderna slutat förrän PCE:s agitation blev helt vanvettig. Alla propagandainstrument
togs i bruk för att tvinga igenom partiets vilja.
José Díaz deklarerade vid ett offentligt möte den 9 maj:
Våra huvudfiender är fascisterna. Men fascisterna har agenter som arbetar för dem. Om dessa
agenter skulle säga ”Vi är fascister och vi vill arbeta med er för att skapa problem”, då skulle de
naturligtvis omedelbart elimineras av oss. Av detta skäl måste de ge sig andra namn… Vissa kallar
sig trotskister, det namn som många förklädda fascister använder, och talar om revolution för att
sprida oreda. Jag frågar därför: Om alla vet detta, om regeringen vet det, varför behandlar den dem
inte som fascister och utrotar dem skoningslöst?...
Varje arbetare måste känna till rättegången mot trotskisterna i Sovjetunionen… Det var Trotskij
själv som ledde det kriminella gäng som fick tåg att spåra ur i Sovjetunionen, utförde sabotageaktioner
i de stora fabrikerna och gjorde allt möjligt för att ta reda på militära hemligheter i syfte att
lämna över dem till Hitler och de japanska imperialisterna. Och inför det faktum att allt detta avslöjades
under rättegången, att trotskisterna förklarade att de hade gjort allt detta under Trotskijs
ledning, i samråd med Hitler och de japanska imperialisterna, måste jag fråga: Står det inte fullständigt
klart att trotskisterna inte är en politisk eller social organisation av en specifik tendens,
som anarkister, socialister eller republikaner, utan ett gäng spioner och provokatörer i den internationella
fascismens tjänst? De trotskistiska provokatörerna måste sopas bort!
Det är därför som jag i mitt tal vid centralkommitténs senast plenum inte bara krävde att denna
organisation skulle upplösas i Spanien och dess press stoppas, utan att trotskismen skulle sopas bort
från alla civiliserade länder, dvs. om vi verkligen vill bli av med denna ohyra…
Här i Spanien, vilka om inte trotskisterna låg bakom den kriminella kuppen i Katalonien? La
Batallas 1-maj-nummer var fullproppat med flammande uppmaningar till revolt… Och denna
tidning kommer fortfarande ut i Katalonien… Varför? För att regeringen inte kan bestämma sig för
att stoppa den, vilket varje antifascist kräver.
Om, efter tio månaders krig, en stark polis inte har organiserats för att göra eftertruppen värdigt en
del av sina fronter, tvingas jag sluta mig till, vilket jag är säker på att varje antifascist också
1 Santiago Carrillo, I morgon Spanien, s. 56-57. Översättningen rättad något.