Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

109
allvarliga situationen... Varför insisterade inte presidenten på de föreslagna avsättningarna? Hade
han låtit sig föras iväg av den anti-FAI-hysteri som redan börjat manifestera sig på gatorna? Ville
han vara lojal, som vid andra tillfällen, med vissa vänner i sitt parti? Det är svårt att bli klar över
den verkliga orsaken till presidentens inställning, men vi vågar påstå att den var avgörande för att
tända den hatfyllda konflikt som Barcelona tvingades genomlida. 30
När räden mot telefonbyggnaden blev känd, svepte en ilska genom arbetardistrikten, framför
allt de anarkosyndikalistiska. ”Hundratals kamrater ockuperar gatorna”, skrev ett anarkistiskt
ögonvittne. ”De vill fara till stadens centrum och sopa bort de som tänker upprepa den fascistiska
provokationen den 19 juli. Med svårighet lyckas man hålla tillbaka dem. Kamraterna...
vet vad angriparna är ute efter... Vad de önskar är att strypa revolutionen, rasera de revolutionära
arbetarnas erövringar, och helt enkelt återupprätta den borgerliga demokratiska republiken.
För att nå detta mål är det nödvändigt att provocera anarkisterna till en konflikt, förklara
dem för fiender till ’Folkfronts’-regeringen, krossa deras organisationer, öppna vägen för en
intervention av de demokratisk kapitalistiska makterna, och dränka det revolutionära spanska
proletariatets framgångsrika marsch i blod. Det så kallade ’arbetarnas fosterland’ är en medbrottsling
i dessa bödlars attack mot revolutionen och offrar det spanska folkets framtida frihet
för den hjälp de demokratiska kapitalistiska makterna erbjuder mot det fascistiska
hotet.” 31
Hundratals barrikader restes snabbt. ”Att se dessa barrikader byggas var en underlig och
underbar syn”, skrev George Orwell, ett ögonvittne på Ramblas, en av huvudavenyerna. ”Med
den lidelsefulla energi som spanjorer utvecklar när de definitivt beslutat sig för att påbörja
något arbete, bröt rader av män, kvinnor och småbarn upp kullerstenarna, släpade iväg dem i
en upphittad skottkärra och stapplade fram och åter under tunga sandsäckar.” 32
Före mörkrets inbrott var Barcelona ett befäst läger. ”Tusen och åter tusen arbetare har gått ut
på gatorna med vapen i hand”, deklarerade POUM:s exekutiv. ”Fabriker, tryckerier och
varuhus har stoppat arbetet. Frihetens barrikader har åter rests i varje del av staden. Andan
från juli har åter intagit Barcelona.” 33 Det är knappast troligt att de som var ansvariga för
stormningen av telefónica hade förväntat sig en så omfattande folklig reaktion.
I en stor ring runt Barcelona, från arbetarförorterna till de kommersiella och officiella kvarteren
i staden, var anarkosyndikalisterna situationens herrar. Inne i Barrio Góticos affärskvarter
och politiska enklav var de motstående styrkorna ganska jämnstarka. Vid Plaza de
Cataluña, det centrala torget där anarkosyndikalisterna höll telefónica, var PSUC instängt i sitt
högkvarter i hotell Colón, som de hade tagit över i juli och från vars fönster nästan hela torget
kunde svepas med maskingevärseld.
I arbetarförorterna Sarríá, Hostafrancs och Sans, liksom i Barcelonetas hamnkvarter, var
stormtrupperna och Nationella Republikanska gardet helt maktlösa. 34 Några gav upp utan
motstånd, medan andra väntade i barackerna för att se hur krisen skulle utvecklas. ”På ett
ögonblick var nästan hela Barcelona i händerna på våra väpnade grupper”, vittnar Abad de
Santillán. ”De rörde sig inte från sina posteringar, även om de lätt kunde ha gjort det för att ta
över de små motståndsfickorna.” 35 Hade CNT och FAI varit intresserade av att ta makten,
30
Cruells, Majo sangriento, s 55-56. Se också hans artikel i Historia 16, april 1977, om Majhändelserna.
31
Cultura Proletaria, 12 juni 1937.
32
Hyllning till Katalonien, s. 126
33
La Batalla, 4 maj 1937.
34
Efter att striderna upphört frisläppte CNT:s försvarskommitté i Sans fyrahundra soldater från Nationella
Republikanska gardet som man hade arresterat i början av striderna (se Solidaridad Obrera, 9 maj 1937).
35
La revolución y la guerra en España, s144. President Azaña minns: “Alla arbetarförorterna var i rebellernas
händer. Generalidad, inrikes- och finansdepartementet, etc., etc., var belägrade” (Obras, IV, s 579).