Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

107
nöjesexplosion från majoriteten av arbetarklassen”, framprovocerad av kommunisterna. 13
Detta var också CNT:s version, även om man också anklagade katalanska separatister för att i
samråd med Mussolini planera att göra Katalonien till en oberoende stat. 14
Få av dessa beskrivningar var förenliga, vilket delvis förklarar varför Majhändelserna, trots
åtskilliga försök till att klargöra dem, fortfarande efter femtio år är höljda i dunkel. En sak är
emellertid klar: den politiska temperaturen i Barcelona hade i maj 1937 nått brännpunkten.
Polischefen och PSUC-medlemmen Eusebio Rodríguez Salas grep initiativet. I samråd med
Artemio Aiguadé, Esquerras minister för inre säkerheten, och i överensstämmelse med ett
tidigare beslut av PSUC:s exekutivkommitté, gjorde han ett djärvt drag. Klockan 3 på måndagseftermiddagen
den 3 maj, åtföljd av tre billaster stormtrupper, stormade han telefónica,
telefoncentralen. 15 Efter militärkuppens nederlag i juli hade CNT tagit kontroll över
byggnaden, som var strategiskt belägen vid Plaza de Cataluña, och betraktade den som en
”nyckelpost för revolutionen”. 16 Stormtrupperna gick in i byggnaden och tog snabbt över
bottenplanet, men stoppades när de försökte nå de övre våningarna. 17 Efter en appell om hjälp
från Rodríguez Salas började polisförstärkningar anlända. De ”ockuperade taken på närliggande
byggnader och stationerade sig på de angränsande gatorna och avenyerna i en stor
styrkedemonstration”. 18 Inom minuter, skrev ett ögonvittne, anlände lastbilar med beväpnade
män från CNT, FAI och Frihetlig ungdom. ”De är beredda att försvara revolutionens erövringar
till varje pris.” 19
I överensstämmelse med den katalanska regeringens dekret om kollektivisering och arbetarkontroll
från den 24 oktober 1936, vilket legaliserade övertag och kontroll av de större
kommersiella och industriella företag som övertagits av fackföreningarna under revolutionens
första dagar 20 , kontrollerades telefoncentralen, ägd av Compañia Telefónica Nacional de
España, ett dotterbolag till International Telephone and Telegraph Corporation, av en
CNT/UGT-kommitté. I denna var anarkosyndikalisterna den dominerande kraften och deras
röda och svarta fana, som vajade från byggnadens torn sedan juli, underströk deras dominans.
Även om kommittén leddes av en regeringsrepresentant, i överensstämmelse med dekretet,
gav hans närvaro bara en illusion om officiell kontroll där i verkligheten ingen sådan existerade.
”Allvarliga saker försiggick där, vilka regeringen måste stoppa”, förklarade Juan
Comorera, PSUC:s sekreterare. ”Den interna kontrollen i telefónica sköttes inte av samhället
utan av en organisation, och varken president Azaña eller president Companys, eller någon
annan, kunde tala i telefon utan att en indiskret kontrollant hörde på.” 21
Detta var ingen överdrift. President Companys vittnar själv, i sina anteckningar om Majhändelserna,
om att ”alla telefonsamtal från myndigheterna i Generalidad, från Kataloniens
13
El Comunista, 15 maj 1937...
14
Rapport från Nationella kommittén, återgiven i Jacinto Toryho, La independenia de España, s 308-17; se
också ”Manejos Separatistas en Cataluña”, Boletín de Información (CNT National Committee, Valencia), 19 juni
1937, och ”El Separatismo en Cataluña”, ibid., 24 juni 1937.
15
Under en intervju efter kriget av Jordi Arquer, en medlem i POUM:s exekutivkommitté, tog Artemio Aiguadé
på sig det fulla ansvaret för attacken mot telefónica. Han påstod att han personligen hade gett ordern till Rodríguez
Salas och att han inte hade informerat regeringen eftersom han agerade inom sin myndighets gränser.
(Maskinskrivna noter från denna intervju finns i min dossier ”Arquer Documents on the May Events” i Hoover
Institution.) Enligt Ronald Fraser, hade Pere Riba, Comoreras nära förbundne, ”erinrat sig att han hade känt till
beslutet [om räden mot telefoncentralen] ända sedan partiets exekutivkommittés möte flera dagar tidigare”
(Blood of Spain, s 377). De två uttalandena är inte oförenliga med tanke på Aiguadés allmänt kända samröre med
PSUC.
16
Solidaridad Obrera, 29 jan. 1937.
17
Ibid., maj 1937.
18
Catalunya, 4 maj 1937.
19
Cultura Proletarias Barcelona-korrespondent, 12 juni 1937.
20
Hela texten till detta dekret är återgiven i Albert Pérez-Baró, 30 mesos de collectivismo a Catalunya, s 228-36.
21 Tal, Treball, 2 juni 1937.