Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

74
som slog fast att det nya partiet skulle erkänna ”Kommunistiska internationalen som den enda
International som företräder världsproletariatets längtan.” 103 En rimlig förklaring till denna
vacklan är att det bakom Comoreras offentliga stöd till Komintern låg hans ambition att leda
det förenade partiet och hans ovilja att bränna sina broar till kommunisterna. Víctor Alba, en
auktoritet inom katalansk vänsterpolitik, kan säkert ha rätt när han hävdar att Comoreras stöd
”tveklöst var det pris han måste betala för posten som generalsekreterare, eftersom [han] var
bland de mest moderata medlemmarna i det moderata USC…, och inte hade något ideologiskt
skäl för att vilja att det nya partiet hellre skulle tillhöra den Tredje än den Andra internationalen.”
104 Han kunde säkert inte ha glömt de katalanska kommunisterna ultrarevolutionära
språk före folkfrontens tillkomst. I sin rapport vid den första partikongressen 1934
deklarerade Vicente Uribe, de spanska kommunisternas ledare, att det katalanska partiet ”med
medverkan av och under ledning av det Spanska kommunistpartiet och dess centralkommitté
[måste] vinna en majoritet av Kataloniens proletariat och de avancerade massorna i
landsbygdsdistrikten för kommunismen, för sovjeterna, för arbetar- och bonderegeringen och
göra Katalonien till ett orubbligt bålverk för sovjetrevolutionens seger i Spanien.” 105
Det finns bevis för att Comorera, förutom att tidigare ha motsatt sig anslutningen till Komintern,
även motsatte sig sammanslagningen av de fyra partierna. Hans motstånd har noterats av
Joaquín Almendros, sekreteraren för Federació Catalana del PSOE i Barcelona, som blev
medlem i det förenade partiets exekutivkommitté. Det är märkligt att hans viktiga vittnesmål
inte nämns av Miguel Carminal i hans väldokumenterade tre volymer stora biografi över
Comorera, eller av Josep Lluís Martín i Ramos i hans arbete om PSUCs tillkomst. Enligt
Almendros var det Comorera som ”visade det största motståndet mot samgåendet”.
Comorera, påstår han, var en ”sann Catalinista” som inte ville att hans organisation skulle bli
hopkopplad med de nationella partierna och att ”hans naturliga allierade” var de katalanska
organisationerna: Esquerra Republicana de Catalunya (med vilket USC hade valsamarbete),
Acció Catalana, Estat Català och Unió de Rabassaires. Men, fortsätter Almendros, situationen
blev kritisk efter att den militära resningen hade slagits tillbaka. ”Comorera hade inget annat
val än att ändra ståndpunkt”, eftersom han förstod att endast genom en sammanslagning
skulle de fyra partierna kunna konfrontera ”anarkisternas destruktiva makt”. 106
Enligt den sovjetiska historikern Ponamarjova bestämde sig de fyra partierna, under trycket
av inbördeskriget och risken för att CNT-ledarna skulle driva revolutionen ”längs den så
kallade ’frihetliga kommunismens’ väg”, att gå samman till ”ett enda parti för det katalanska
proletariatet” och att ansluta sig ”till Kommunistiska internationalen genom Spanska
kommunistpartiet”. 107
I mars 1937, bara nio månader efter bildandet, hävdade PSUC att man hade femtiotusen anhängare.
”Femtiotusen militanter i Katalonien är en sorts mirakel”, sade Comorera. ”I Katalonien
finns ingen marxistisk tradition. Krafter som är diametralt motsatta marxismen har varit
och är fortfarande aktiva, nämligen den stora massan av bönder, den del av arbetarklassen
som är anarkister av tradition och alla andra som av tradition och efterblivenhet följer de småborgerliga
republikanska partierna… Att ha skapat ett parti med femtiotusen militanter i en
atmosfär utan [marxistisk] tradition, ställda som vi är inför mäktiga motståndare som gjort allt
103
Justicia Social, 27 juni 1936, som återgivet i Caminal, I, 264, n. 373. The Communist International rapporterade
i februari-numret 1937 (199): “Så långt tillbaka som i juni 1936, förklarade kamrat Comorera ... vid Spanska
kommunistpartiets Madrid–konferens: 'De fyra partierna... har mycket nära kontakter, och jag kan försäkra er att
inom en månads tid kommer dessa fyra partier gå samman till ett parti på basis av Tredje internationalens
stadgar...... Vi hoppas att vårt exempel kommer att följas inte bara i Spanien utan även i resten av världen.' ”
104
El marxismo en España, 1919-1939, I, 294, n. 4.
105
International Press Correspondence, 22 juni 1934. Min kursivering
106
Situaciones españolas, 220-22.
107
La formación, 99. För sammansättningen av PSUC:s centralkommitté, se Treball, 27 och 28 juli 1936. Korta
biografier över en del av dess ledande personer finns i Roger Arnau, Marxisme català i qüestió nacional catalana,
1930-1936, II, 315-24.