Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

påskynda dess ideologiska kollaps och sedan ta hand om den politiska och ekonomiska
makten i [regionen].” 12
93
Till besvikelse för många av Esquerras ledare, lyckades PSUC utnyttja Tarradellas mjuka
taktik till att dra till sig, inte bara de mest oroliga segmenten inom den urbana medelklassen,
utan också stora grupper av arrendatorer och småbönder i Unió de Rabassaires och anhängare
till CADCI, Centre Autonomista de Dependents del Comers i de la Industria (fackföreningen
för tjänstemän och affärsbiträden), vilka båda hade varit ohotade rekryteringskällor för
Esquerra före inbördeskriget. 13 Det har nu avslöjats i PSUC-sekreteraren Juan Comoreras
biografi, publicerad 1984, att José Calvet, som var president i Unió de Rabassaires och
jordbruksminister i alla Generalidad-regeringarna under kriget, inte bara ”nära samarbetade
med Comorera”, utan var aktiv medlem i PSUC. 14 Således var PSUC:s verkliga styrka i de
olika katalanska administrationerna större än vad som framgått officiellt.
Så snart PSUC uppnått sitt syfte med ommöbleringen i ministeriet i december, vände man sin
uppmärksamhet mot de kommittéer som tagit kontroll över all matvaruhandel i början av
revolutionen. I ett försök att försvaga CNT:s makt inom detta vitala område och återupprätta
den fria handeln, utfärdade Juan Comorera, PSUC:s sekreterare och minister för försörjningen
i det nya ministeriet, ett dekret om upplösning av kommittéerna. Dessa kommittéer, hävdade
han strax innan han utfärdade dekretet, hade ersatt mellanhänderna ”till skada för samhället”
och var ansvariga för den enorma prisökningen på matvaror. 15 Även om anarkosyndikalisterna
hävdade att kommittéerna hindrade de rika från att spekulera på arbetarnas bekostnad,
framgår det klart ur CNT:s och POUM:s press att kommittéerna ”i ’frihetens och revolutionens’
namn” också var skyldiga till ”tusen och en trakasserier” 16 och ”i de flesta fall
fortsatte som bossarna och spekulerade precis som de…” 17 Hur som helst, det som det
verkligen gällde var inte så mycket frågan om trakasserierna som kommittéernas ekonomiska
makt. PSUC:s politik hade, som POUM:s sekreterare Andrés Nin framhöll, som mål ”återupprättandet
av handelsfriheten och raserandet av hela det revolutionära arbete som kamrat
Doménech, den tidigare [CNT-] ministern för försörjningen, uträttat mot spekulanterna.” 18
Men det var ett långt steg från publiceringen av Comoreras dekret till dess verkställande, så
länge som revolutionärernas vapenmakt var intakt. För att underminera deras ställning,
pressade PSUC efter decemberkrisen oupphörligt på för att få slut på den dubbla polismakten
i regionen. Denna var, som vi sett, uppdelad mellan patruller som kontrollerades av den CNTkontrollerade
Junta de Seguridad, å ena sidan, och stormgardet och Nationella Republikanska
gardet, under kontroll av Esquerras minister för inre säkerheten Artemio Aiguadé, å andra
sidan. En viktig biprodukt av krisen var utnämningen av den prokommunistiske 19 Eusebio
Rodríguez Salas, en PSUC-medlem, till comisario general de orden público, polischef,
istället för den mindre aggressive, men ändå anarkofobiske Martí Rouret, en medlem i
Esquerra. Näst Comorera blev Rodríguez Salas snart de frihetligas viktigaste hatobjekt. Han
hade tidigare varit anarkist, men långt före kriget avsvurit sig sin frihetliga tro. Han gick först
med i Mauríns Bloque Obrero y Campesino och sedan i det lilla katalanska kommunistpartiet,
12
España Popular, 30 maj 1940.
13
För en PSUC-referens till dess inflytande över CADCI, se Victor Colomer, Informe presentat a la primera
conferencia nacional del partit socialista unificat de Catalunya I.C., s 15. Den 19 september 1936 påstod PSUCorganet
Treball att Unió de Rabassaires hade femtiotusen medlemmar.
14
Caminal, Comorera, II, s 150.
15
Treball, 22 dec. 1936.
16
Solidaridad Obrera, 21 april 1937.
17
La Batalla, 23 april 1937.
18
Ibid., 29 dec. 1936. Se också ibid., 1 jan. 1937.
19
För en glödande hyllning till Aiguadé av de spanska kommunisterna efter kriget, se España Popular, 7 dec.
1946.