Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

195
de rekvirerar mat för att föda armén… [Deras] mål var att kontrollera allt utan opposition,
som i en totalitär regim.” 5
Attackerna mot kollektiven skadade både landsbygdens ekonomi och moral. När kampanjen
nådde sin höjdpunkt före sommarskörden, lämnade lantarbetarna på många platser sina
arbeten. Den kommunistiske jordbruksministern Vicente Uribe sände då, i början av juni, ut
ett dekret med löfte om hjälp till kollektiven, för att undvika ”ekonomiska misslyckanden som
kunde dämpa lantarbetarnas tro på de kollektiva brukandeformer som de fritt valde när de
konfiskerade jorden”, och som garanterade dem legal status under innevarande odlingsår. 6
När PCE-organet Frente Rojo kommenterade dekretet ignorerade man det faktum att den
legala statusen endast hade utlovats temporärt. ”[Dekretet]”, menade man, ”garanterar
jordbrukskollektiven… en stabil legal status… Det som började som en spontan impuls inom
en bred sektion av lantarbetarna, har nu genom dekretet omvandlats till en legal form av jordbruksverksamhet.”
7 Som noterats i tidigare kapitel, garanterade dock aldrig jordbruksministern,
som ledde departementet till krigets slut, kollektiven permanent legal status.
Även om dekretet från juni 1937 inte erbjöd något skydd efter innevarande odlingsår, framkallade
det en känsla av lättnad på landsbygden, och uppnådde därmed sitt omedelbara syfte.
Men knappt hade skörden bärgats förrän onda aningar gjorde sig påminda. Den 11 augusti
upplöste den centrala regeringen den anarkistdominerade Regionala försvarskommittén för
Aragonien, som hade bildats i Caspe i oktober 1936 för att leda revolutionen i den del av
Aragonien som var ockuperad av anti-Franco-styrkor, i huvudsak frihetliga. ”De verkliga
herrarna i Aragonien”, säger den officiella kommunistiska historieskrivningen om inbördeskriget
och revolutionen, ”var anarkisterna, som med hjälp av den katalanska CNT-milisen
införde en anarkistisk diktatur i regionen... Den påtvingade kollektivisering som anarkisterna
bedrev i Aragonien, plundringen, brotten och oordningen som härskade i regionen, skapade
allvarligt missnöje och oro bland arbetarna. För att dämpa denna oro och ge deras dominans
en större respektabilitet – utan att använda den ’avskyvärda’ etiketten regering – funderade
FAI-ledarna ut Regionala kommittén för Aragonien och skapade en byråkrati och polisapparat
som skulle bevara deras makt.” 8
Denna kritik var inte helt grundlös. I oktober 1936 hade de huvudsakligen frihetliga milisernas
okontrollerade rekvisition av mat och djur blivit så allvarlig att den hotade att ”totalt ruinera”
regionen, enligt Joaquín Ascaso, rådets anarkistiske president. Detta, sade han, tvingade
rådet att förbjuda milisens ledare att göra rekvisitioner utan föregående godkännande. ”Vi
hoppas att alla, utan undantag, ska åtlyda ordern och därigenom undvika det beklagansvärda
och paradoxala förhållandet, att ett fritt folk hatar sin frihet och dess befriare, och den inte
mindre tråkiga situationen med ett folk som totalt ruinerats av den revolution de alltid trängtat
efter.” 9
I en rapport till Largo Caballero i november 1936, i vilken han rättfärdigar bildandet av rådet,
sade Joaquín Ascaso att avsaknaden av alla slags regeringsorgan i de tre provinserna i Aragonien
och att en del av denna region ockuperats av en milis som ”inte helt underkastar sig den
nödvändiga och önskvärda disciplinen”, hade skapat en kaotisk situation som hotade med
5
Memorias de un campesino andaluz en la revolución española, 105. För attacker mot kollektivjordbruken i
Valencia-regionen under andra halvan av 1937, se Aurora Bosch Sánchez’ väldokumenterade arbete, Ugetistas y
libertarios: Guerra civil y revolución en el país valenciano, 1936-1939, 306-28.
6
Gaceta de la Republica, 9 juni 1937. För ytterligare information om dekretet, se kapitel 24.
7
11 juni 1937.
8
Guerra y revolución en España, 1936-1939,111, 262. Se också Historia del partido comunista de España, 158-
59.
9
Solidaridad Obrera, 31 okt. 1936. Det ska påpekas att CNT:s och FAI:s ultrarevolutionära styre i Aragonien inte
bara mötte motstånd från kommunisterna utan också från Esquerra och POUM. CNT-aktivisten Felix Carrasquer
anklagar medlemmar i POUM för att ha attackerat några anarkosyndikalistiska kollektiv i närheten av Huesca
och för att använda partiets språkrör La Batalla till att driva en ”förtalskampanj” mot dem (Las colectividades de
Aragón, 72-73).