Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

83
Trotskij nöja sig med: ”Maurinismen… en blandning av småborgerliga fördomar, okunnighet,
provinsiell kunskap och bypolitik”, och dra slutsatsen att ”…det första steget på vägen till ett
revolutionärt parti i Spanien måste bli att avvisa maurínismens politiska vulgaritet. I detta får vi
inte tveka…”
2. Två av POUM:s ledare, Andrés Nin och Juan Andrade, var tidigare anhängare till Trotskij. De
bröt med honom för nästan fem år sedan, då de avvisade hans instruktioner om att gå in i Andra
internationalen… Sedan dess har Trotskij omväxlande hedrat dem som ”bara en svans av ’vänsterbourgeoisien”,
”förrädarna Nin och Andrade” … och har deklarerat att ”i Spanien kommer man
utan tvekan att finna genuina revolutionärer som skoningslöst kommer att avslöja förräderiet av
Maurín, Nin, Andrade och co., och lägga grunden till den spanska sektionen av Fjärde Internationalen”.
3. Trotskisterna är inte medlemmar i POUM. POUM har en stående order om att utesluta alla
trotskister. La Batalla [partiorganet] har haft ett stort antal polemiska artiklar mot trotskismen, inte
i den ”skoningslösa”, arroganta och oförskämda ton som ryssar som Stalin och Trotskij brukar
använda mot till och med de bästa politiska element, om de inte råkar tjäna deras fraktionella syften
i partifejden i Sovjetunionen, utan i en konkret och teoretisk anda som både trotskister och
stalinister sedan länge gett upp eller glömt. 13
Trotskisterna smädade POUM för att de gått in i den katalanska regeringen, där Andrés Nin
fått posten som justitieminister. ”Varje form av koalitionsregering på basis av ett gemensamt
program med bourgeoisien och reformisterna är ett rent förräderi mot det revolutionära programmet”,
deklarerade de. ”Huvuduppgiften är att fullständig rasera den borgerliga staten och
ersätta den med en arbetarregering, dvs. kommittéer eller sovjeter.” 14 Och M. Casanova, en
utländsk trotskistisk frivillig i Barcelona, skrev: ”Vår internationella organisations representant
i Barcelona [Juan Roux] förutsåg och förklarade i augusti 1937 de tragiska konsekvenserna
för POUM och för den spanska revolutionen av dubbelmaktens krossande och upplösningen
av Centralkommittén för den Antifascistiska milisen. Han gjorde det inte i kulisserna,
utan med hög röst. POUM:s ledare lyssnade inte på oss. Framför Fjärde Internationalens
’sekteristiska’ väg föredrog de den ’realistiska’ vägen att samarbeta i Generalidad.” 15
13 Frank Jellinek, Civil War in Spain, s. 68-70. Se även Workers' Age, 11 dec. 1937, ”What Is Trotskyist View of
Spain”, av Jim Cork (Harry Goldberg). För Andrades och POUM:s meningsskiljaktigheter med trotskisterna
under och efter inbördeskriget, se den avhandling han presenterade i Paris, jan. 1970 (Juan Andrade,
”Conferencia leída el 10 Enero de 1970, en el Centro de Estudios sobre el Movimiento Obrero Español, de
Paris”; kopia i Hoover Institution, Bolloten Collection).
14 Unser Wort, början av dec. 1936.
15 Essä i Quatrième Internationale, ”L'Espagne Livrée”, maj 1939, publicerad i bokform på spanska under titeln
La guerra de España. [Citatet från svenska utgåvan, Spanska inbördeskriget och stalinismens förräderi]
Jag vill tacka Gorge Esenwein för att han sänt mig följande not: ”När Casanova skrev denna lilla bok, ignorerade
han de skillnader som fanns inom POUM om lämpligheten att gå in i regeringen. (För dessa skillnader, se
Alba, El marxismo, I, s 320-24) Han ignorerade också det faktum att Juan Andrade, en medlem i exekutivkommittén,
motsatte sig upplösningen av Centralkommittén för den Antifascistiska milisen och, följaktligen,
POUM:s beslut att samarbeta med Generalitat-regeringen. Alba nämner inte Andrade med namn, men påstår att
inom exekutiven lades två röster mot att gå in i regeringen och att det inom den större centralkommittén fanns åtskilliga
medlemmar som var emot det. Han säger också att både exekutiv- och centralkommittén antog förslaget
om att gå in i regeringen ’i princip’, även om det finns en del frågetecken om huruvida Nin, den politiske sekreteraren,
tog på sig att själv att fatta det avgörande beslutet utan att underställa exekutivkommittén regeringens
program för ’slutligt godkännande’. Enligt Ronald Fraser, som intervjuade Andrade några år efter kriget, pressades
Andrade till att gå med på beslutet, för även om han personligen var emot POUM:s samarbete med ”en borgerlig
regering”, visste han ”att han skulle uteslutas ur partiet om han röstade mot det” (Blood of Spain, s 341).
Andrade har förklarat varför POUM beslöt att gå med i regeringen: ”Å ena sidan, skulle den överväldigande
majoriteten av partiets sektioner inte ha accepterat att vi bröt med de andra arbetarorganisationerna, det skulle ha
medfört vår isolering. Praktiskt sett skulle vi inte längre fått material och ekonomiskt stöd till vår milis och
skulle ha förlorat alla poster som vårt parti innehade lokalt. I korthet, partiet skulle ha reducerats till ingenting
och skulle också ha hamnat i en illegal position. Å andra sidan skulle stalinisterna ha vunnit halva sitt krig och
utnyttjat situationen för att förklara oss illegala. Det var många faktorer som noggrant måste beaktas. Av detta
skäl beslöt exekutivkommittén att hänskjuta det slutliga beslutet till centralkommittén, vilken samlades två dagar
senare.” (opublicerad artikel presenterad den 10 jan. 1970 vid Centro de Estudios sobre el Movimiento Obrero