Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

45
3. Militärt uppror och inbördeskrig
Om Azaña och Cesares Quiroga i sin passivitet verkade liknöjda eller till och med vanmäktiga
inför de faror som för varje dag allt hotfullare närmade sig republiken från såväl höger som
vänster, berodde detta delvis på att de fruktade att provocera vänstern till häftigare agitation
och aggression och delvis på att de undervärderade förmågan hos de missnöjda inom armén
att genomföra en framgångsrik resning. 1 Detta mentala tillstånd var karakteristiskt för hela
regeringskabinettet. Indalecio Prieto vittnar: ”Señor Azaña misslyckades med att välja ut rådgivare,
han formerade en regering som var alltför personlig… alltför tämjd. Nyckelportföljerna…
gavs till nära vänner. Hans vilja och åsikter dominerade dem fullständigt. Den
beundran hans vänner hyste gränsade ofta till idoldyrkan och beundrarna var aldrig oeniga
med idolen. Azaña trodde inte att det skulle bli något uppror, och därför gjorde inte heller
regeringen det.” 2
Som Palacio Atard, en sympatisör till militärupproret, påpekar, var Azaña och Casares Quiroga
säkra på att deras kontroll över de högsta kommandoposterna garanterade en ”effektiv
lydnad” av armén och negligerade ”de unga officerarnas förmåga att säkra upprorets framgång
i många garnisoner genom att övermanna sina överordnade.” 3 Dessutom, för att citera
Juan Marichal, spelade rapporterna om de konspiratoriska aktiviteterna inom armén ”inte
samma roll i Manuel Azañas kvalfyllda tankar som den extrema vänsterns attityder och aktioner.”
4 Detta har bekräftats av Zugazagoitia, som erinrar sig att när han i sin tidning
kommenterade vissa subversiva aktiviteter inom militären, gav den dåvarande premiärministern
Azaña honom personligen reprimander med argumentet att sådana kommentarer
gjorde mer skada än nytta. Pudelns kärna, tillägger han, var att Azaña vid den tiden inte var
förargad över militären, ”som noga dolde sina avsikter under en perfekt disciplin”, utan över
väljarna, ”som hade säkrat folkfrontens seger och framkallat ett makalöst antal strejker och
störningar av den allmänna ordningen.” 5 I ett privat samtal som Azaña hade med Gil Robles,
efter att han blivit republikens president, dolde han inte sina farhågor om händelseutvecklingen.
”Jag vet inte var vi kommer att hamna”, sade han. ”Dina vänner borde visa mig ett
1 Vicente Palacio Atard, essäer i Palacio Atard, Aproximación histórica a la guerra española, 1936-1939, 152;
Ricardo de la Cierva, Historia de la guerra civil española, 807; José María Gil Robles, No fue posible la paz,
743-44.
2 Palabras al viento, 279. Den radikale marxistiske politikern, Joaquín Maurín, blickar tillbaka på det politiska panoramat
många år senare och kommenterar: ”Premiärministern Casares Quiroga, som utnämnts av Azaña, var en nolla, och inrikesministern
Juan Moles, som han också valde, var en supernolla. Militären kunde lugnt fortsätta med sina förberedelser
för upproret, som ledde vidare till inbördeskriget och republikens fall” (España Libre [New York], sept.-okt.
1971). För de klena ansträngningarna av Ignacio Hidalgo de Cisneros, Casares Quirogas adjutant, för att få premiärministern
och president Azaña att inse den överhängande faran för en militär resning och nödvändigheten av att vidta
effektiva åtgärder, se Constancia de la Mora (Hidalgo de Cisneros hustru), In Place of Splendor, 222, 229-32. Vid ett
tillfälle svarade Casares: ”Var inte så alarmistisk, Cisneros. Jag har allt under kontroll. Vi har vidtagit alla nödvändiga
åtgärder för att möta varje försök till uppror. Du ska få se. Låt dem göra uppror, låt dem göra uppror! Och ju förr dess
bättre!” (ibid., 233). Casares attityd har beskrivits av Indalecio Prieto, som också varnade honom för faran. ”Jag
noterade vilken ilska min varning framkallade, men jag kände mig tvingad att upprepa den. Men en eftermiddag gav jag
upp, när ... premiärministern, oförmögen att hålla inne med sin irritation, skarpt svarade: ’Sluta att besvära mig. Det du
inbillar dig är bara en produkt av din övergångsålder.’ Jag besökte inte honom igen förrän den 17 juli, när upproret
redan hade inletts i Marocko” (Convulsiones de España, I, 163).
3 Essä i Palacio Atard, Aproximación, 163-64. Se också Cierva, Historia de la guerra civil española, 765, 807.
Som Verle B. Johnston observerar, ”I flera fall krävdes det att man avlägsnade högre officerare med starka
republikanska sympatier innan man kunde överta kommandot. Detta är en aspekt i upproret som inte alltid har
beaktats av dem som studerat inbördeskriget” (Legions of Babel, 20). Richard A. H. Robinson, The Origins of
Franco's Spain, 376, n. 3, 7 gör följande viktiga anmärkning: ”Konspiratörerna var i huvudsak africanistas som
avlägsnats från aktiv befälstjänst i slutet av februari 1936; de hade i de flesta fall gjort sig av med Azaña-trogna
garnisonskommendörer innan de ’markerade’ mot regeringen.”
4 Azaña, Obras completas, Introduktion, III, xxxii.
5 Julián Zugazagoitia, Historia de la guerra en España, 5-6.