Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

25
Azaña till ny premiärminister. Azaña satte i hast ihop en regering med liberala och moderata
republikaner för att styra landet i folkfrontens namn. 49
Det var inte ett ögonblick för tidigt. Redan hade lokala folkfronts-organisationer, enligt
kommunistledaren José Díaz, tagit över många stadsstyrelser, ”inte med legala medel, utan
med revolutionära, och satt dem i händerna på kommunister, socialister och vänsterrepublikaner”.
50
För att skydda sig mot högern vidtog Azañas regering omedelbart åtgärder för att säkra
militära nyckelposter. General Franco, som den 17 juli skulle leda resningen i Marocko och
senare hela upprorsrörelsen, placerades på den obskyra posten som militärkommendör på
Kanarieöarna; general Emilio Mola, som ledde den mycket viktiga Afrikanska armén,
placerades vid den provisoriska garnisonen i Pamplona i Navarra, centrumet för carlistmonarkisterna
eller traditionalisterna och deras hemliga milis, requetés, där det var tänkt att
han skulle vara isolerad, men varifrån han i verkligheten ohindrad kunde leda planeringen av
upproret på fastlandet och konspirera med de missnöjda navarrensarna 51 ; medan general
Manuel Goded, generalinspektör vid krigsministeriet, förflyttades till den lägre posten som
kommendör för garnisonen på Balearerna. 52
”Under de kraftiga ommöbleringarna den 22 och 28 februari gavs alla toppositioner till
generaler som ansågs mer eller mindre vänskapligt sinnade till den liberala republiken”,
skriver Stanley G Payne i sin imponerande studie över den spanska militären. ”På våren 1936,
fanns det endast 84 generaler på den spanska arméns aktiva lista, eftersom de flesta av de 425
namnen i Anuario [Militar de España] tillhörde generaler i olika stadier av pensionering. De
flesta av de 84 namnen i kommendörspositioner hyste politiskt moderata åsikter, och efter
prövning och utbyten under de senare åren fanns det få monarkister eller uttalade reaktionärer
kvar. Nästan alla de viktigaste territoriella kommendörerna och posterna i krigsministeriet låg
i början av mars i händerna på generaler som var kända antingen för pro-republikanism eller
för deras pliktkänsla gentemot konstitutionen.” 53
De åtgärder som Azañas regering vidtog var så långtgående och välgenomtänkta, skriver den
högerinriktade historikern Vicente Palacio Atard, att endast en av de åtta cheferna för de
organiska divisioner som Spanien var territoriellt indelat i stödde upproret. Dessutom deltog
49 För information om krisen, se Arrarás, Historia, IV, 50-51, 56-61; Manuel Azaña, Obras completas, IV, 563-
64, 718-19; Cierva, Historia de la guerra civil española, 639-41; Estado Mayor Central del Ejército, Historia de
la guerra de liberación, 1936-39, 420-22; Maximiano García Venero, El general Fanjul, 219-23; Guerra y
revolución, I, 81-82; Payne, Politics, 310-13; Indalecio Prieto, De mi vida, 300; Robinson, 250-51, 384-85;
Fernando de Valdesoto, Francisco Franco, 98-99. För en giftig kritik av Portela från Alejandro Lerroux, tidigare
premiärminister och ledare för Radikal-partiet, för att han överlämnade makten ”mitt på vägen”, se La Pequeña
historia, 447-49. I en försvarande redogörelse för hans egen något tvivelaktiga roll under krisen tillkännager
republikens president att han rådde Portela att ”för tillfället inte deklarera undantagstillstånd”, manade till ”lugn
och förstånd”, angrep honom för att fly undan sina ansvarigheter och porträtterade honom som en man slagen av
skräck och panik (Memorias, 346-48). I en intervju som gavs mycket senare till Lawrence Fernsworth i London
Times, ger Portela en mer heroisk version: ”Först och främst var jag spanjor, och min plikt var att se till att
Spaniens intressen skyddades. Jag kände att de nu bäst kunde tjänas av min omedelbara avgång och att jag
överlämnade makten i händerna på de nyvalda ledarna för vänstern, vilka sedan kunde fortsätta i överensstämmelse
med folkets vilja.” (Lawrence A. Fernsworth, Spain's Struggle for Freedom, 182-84).
50 Tal den 23 feb. 1936, som återges i Díaz, 151.
51 Lizarza, 95-106; General Carlos Martínez de Campos, Ayer: 1931-1953, 41. Se också Martin Blinkorn,
Carlism and Crisis in Spain, 243-50; Cierva, Historia de la guerra civil española, 767. För direktiven från Mola
till konspiratörerna, se ibid., 769-85. Martinez, som var chef för generalstaben (1939-41) under general Franco,
skriver: ”Att placera brigadgeneral Emilio Mola i Pamplona var ett kritiskt misstag av kabinettet, eller så var det
inspirerat av de personer som förutsåg möjligheten av att han arbetade med carlisterna. Saken är inte klarlagd.
Det enda som är säkert är att Mola tog kommando över de militära styrkorna i Navarra med tillräcklig tid för att
komfortabelt inrätta sig och i hemlighet förhandla med de viktigaste traditionalistiska ledarna.” (Martínez de
Campos, 41).
52 Ramos Oliveira, 544-45; Payne, Politics, 314.
53 Politics, 314-15. Se också Cierva, Historia de la guerra civil española, 757-58.