Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

131
Tills nu var de enda väpnade styrkor som anlänt till Barcelona från Valencia de marinsoldater
som Indalecio Prieto sänt med jagarna Lepanto och Sanchez Barcaiztegui för att evakuera
presidenten, men de lyckades inte nå fram till den katalanska parlamentsbyggnaden. 33 Om
man ska döma av Azañas dagbok, var presidenten utom sig, rasande över Largo Caballeros
”glättiga bekymmerslöshet” och ”oförskämda uppförande”, och rädd för att ”försvinna
onödigt och tragiskt i Barcelona”. 34 Även om han i La velada en Benicarló hävdar att han
under de fyra dagarna med strider roade sig själv med att diktera den avslutlande texten i
boken, 35 kan det råda föga tvivel om att han levde i fruktan för att mördas. Anarkosyndikalisterna,
visste han, hade inte glömt den fruktansvärda massakern på anarkistiska bönder under
upproret i Casas Viejas i januari 1933, och även om det inte finns några bevis för anklagelsen
att han, som krigsminister, hade beordrat stormtrupperna och Guardia Civil att varken ta
skadade eller fångar utan att ”skjuta dem i magen”, 36 var han hatad på grund av denna
obevisade anklagelse. Inte heller hade anarkosyndikalisterna glömt att Azaña 1932, vid tiden
för deras uppror i gruvdistriktet Alto Llobregat, enligt hans eget vittnesmål inför Cortes, hade
sagt till den general som ledde Fjärde Organiska Divisionen: ”jag ger dig inte mer än femton
minuter från den tidpunkt trupperna anlänt till platsen för händelserna och krossandet av
detsamma [upproret]”. 37 Så det fanns goda grunder till Azañas oro.
”Ramas teori utmanar helt klart de flesta anarkisters uppfattning att Berneri dödades av kommunister. Men det
finns några frihetliga, som Juan García Oliver, som intar en ståndpunkt liknande Ramas. I hans självbiografi El
Eco de los Pasos (1978), påpekar García Oliver att anarkisterna instinktivt anklagade PSUC för att ha dödat
Berneri på grund av deras hat mot kommunisterna. Å andra sidan, spekulerar han, med tanke på den förvirring
som rådde i Barcelona under Majhändelserna, skulle det varit möjligt för OVRA-agenter att genomföra en sådan
operation. Han finner det också värt att notera att Berneris avrättning var slående lik morden på Carlo och Nelli
Rosselli, vilka dödades strax efter Majhändelserna i Frankrike av franska Cagoulards på order från OVRA (se
New York Times, 24 Sept. 1944, som rapporterar att morden på Rossellis beordrades av greve Galeazzo Ciano).
”I ett brev till Burnett Bolloten (juli 1979), påstod Federica Montseny att mordet på Berneri ’är och kommer
alltid att förbli ett mysterium’. Hon kom fram till denna slutsats efter att ha diskuterat ämnet med Rama: ’Enligt
Rama, kunde organisatörerna av mordet lika gärna varit fascister som kommunister. Mussolini förlät aldrig
Berneri… för de kampanjer mot fascismen som vår olycksalige kamrat bedrev under sina exilår i Frankrike. Och
dådet som begicks en månad senare – i juni 1937 – av fascismen betalda mördare, som dödade Carlo och Nello
Roselli i Paris under de mest fruktansvärda förhållanden, reser vissa tvivel. Faktum är att Berneri hade utmärkt
sig mer genom sina attacker mot fascismen än genom sin opposition mot kommunisterna. Det frö av tvivel som
Rama sådde i mig som resultat av vårt samtal, manar mig, för mitt samvete, att inte avfärda en fråga som har sina
skäl både för och emot.’
”För ytterligare information om Berneri, se Víctor Alba, El marxismo en España, 1919-1939, II, 429, s 448-49;
Camillo Berneri, Mussolini a la conquista de las Baleares, s 3-6; Giovanna Berneri, Lezione sull'antifascismo, s
109 ff., citerad av Hugh Thomas, The Spanish Civil War (1977 utg.), s 658, not 5 [i svenska utgåvan, Spanska
inbördeskriget, har man av någon anledning helt utelämnat alla noter, varför denna hänvisning saknas – se a.a.
sid.524]; Julián Gorkin, Caníbales politicos, s 96; Francisco Madrid Santos, Camillo Berneri, un anarchico
italiano, 1897-1937; Marcel Ollivier, Les journées sanglantes de Barcelone, s 27; Randolfo Pacciardi, Il
battaglione Garibaldi, s 223; Max Sartin, Berneri en Ispagna; Paul Sharkey, The Friends of Durruti: A
Chronology; Carlos Semprún-Maura, Revolution et contre-revolution en Catalogne, s 240-42; Paolo Spriano,
Storia del partito comunista italiano, III, s 154, 209; L'Adunata dei Refrattari, 13 aug. 1938; La Batalla, 13 maj
1937; BEIPI (Paris), 16-31 juli 1955; Boletín de Información, CNT-FAI, 14 juni 1937 (Rapport till CNT:s
nationella kommitté); CNT (Paris), 22 okt. 1950; Cultura Proletaria, 3, 10, 17 maj 1941; L'Espagne Nouvelle,
10 juni 1938; Man!, juni 1937; Le Reveil (Geneva), 29 maj 1937; Solidaridad Obrera, 13 juni 1937; Spanish
Revolution (New York), 4-18 juni 1937; Tierra y Libertad, maj 1937; och Vanguard, juni, aug. 1937. (Burnett
Bolloten och jag är David W. Pike tack skyldig för att han försett oss med en del av de bibliografiska källorna
ovan.)” Jag tackar också George Esenwein för hans värdefulla forskningsbidrag.
33 Azaña, Obras, IV, s 580-81.
34 Ibid., s 585, 587.
35 s. 7.
36 Diario de las Sesiones de Cortes, 15 mars 1933, som återgivet i Jerome R. Mintz, The Anarchists of Casas
Viejas, s 247. Av alla böcker som skrivits om detta ämne, är detta arbete, baserad på tre års fältforskning, utan
konkurrens den bästa.
37 Manuel Azaña, Una política, 1932-1933, s 230-31