Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

111
bakom honom som måste krossas! Alltid form istället för innehåll!... Vårt parti ställde sig på
rörelsens sida, trots att vi visste att den var dömd att misslyckas. 42
Följande morgon, torsdagen den 4 maj, upprepade Aiguadé sin begäran om 1500 man från
stormtrupperna, men inrikesminister Angel Galarza, som agerade efter instruktioner från
Largo Caballero, gav bara ett förhalande svar:
Jag har beordrat en koncentration av polisstyrkorna i Castellón, Murcia, Alicante och Valencia, och
om det behövs, om allvarliga sammanstötningar uppstår i Katalonien… kommer de nödvändiga
styrkorna att ställas till ert förfogande. Men premiärministern och jag är överens om att, även om vi
måste vara beredda på allt, en intervention av styrkor som inte är stationerade i Katalonien inte är
önskvärd så länge som de som redan är där inte behöver utnyttjas till fullo och inte har visat sig
otillräckliga. 43
Genom att förhala hoppades Largo Caballero att striderna skulle lugna ner sig utan
intervention från regeringen. Då han förde en kamp mot kommunisterna för sin överlevnad,
var han inte beredd att sätta sig upp mot CNT och FAI eller att stärka sina opponenters sida i
Katalonien genom att sända förstärkningar till regionen.
Under tiden förvärrades situationen i Barcelona. Rasslet från maskingevärseld, explosionerna
från handgranater och dynamit och elden från mörsare, blandades till ett samfällt dån. Det
”djävulska oväsendet”, skrev Orwell ”ekande bland tusentals stenbyggnader, fortsatte och
fortsatte och fortsatte som en tropisk regnstorm. Pang-pang, knatter-knatter, brak – ibland dog
det bort till några få skott, ibland växte det till en öronbedövande salva, men det upphörde
aldrig så länge dagen var ljus.” 44 Även om isolerade försök gjordes för att inta fiendeposter,
förekom det jämförelsevis lite öppen strid. De flesta av de stridande stannade i byggnaderna
eller bakom barrikaderna och sköt mot fienderna mittemot. 45
”Vi insåg att vad som hände var att allas hus stod i brand”, sade Abad de Santillán några år
senare, ”och att det enda hoppet under dessa förhållanden var att släcka lågorna och få stopp
på den blodiga slakten”. 46 Några månader senare hade han emellertid en annan uppfattning:
42
Caníbales políticos, 69-70. För en mer detaljerad redogörelse för vad som hände vid detta historiska möte, se
hans maskinskrivna ”Nota sobre las 'Jornadas de Mayo de 1937'”, i Hoover Institution, Bolloten Collection. Se
också Juan Andrades opublicerade skrift ”Conferencia leída el 10 Enero de 1970, i Centro de Estudios sobre el
Movimiento Obrero Español, de Paris”, och maskinskrivna noter, ”Les Jornades de Maig de Barcelona”, av
Narcís Molins i Fàbrega, en medlem i POUM:s exekutiv som var närvarande vid mötet (Bolloten Collection).
Den trotskistiske ledaren i Barcelona, G. Munis (Manuel Fernández Grandizo), skriver: ”[POUM-ledarna]
hävdade att de framfört mycket militanta och revolutionära förslag under deras samtal med [CNT:s] regionala
kommitté. Vi tror dem utan ytterligare bevis. Men ett revolutionärt ledarskap utmärker sig inte bara genom
revolutionära förslag, utan främst genom de ansträngningar man gör för att genomföra dem när andra ledare
motsätter sig dem. POUM-ledarna följde hela tiden de anarkistiska ledarskapet och vågade inte skilja sig från det
när det vägrade att följa massorna” (Jalones de derrota, s 304).
43
Companys ”Notes and Documents”. Datumet för telefonsamtalet är felaktigt angivet till tisdagen den 7 maj,
istället för tisdagen den 4 maj.
44
Orwell, s 130
45
Vi försöker inte ge en detaljerad redogörelse för gatustriderna i detta kapitel. Förstahandsrapporter kan läsas i
följande: La Batalla, Boletín de Información, CNT-FAI, Catalunya, El Día Gráfico, Las Noticias, El Noticiero
Universal, La Publicitat, Solidaridad Obrera, Treball, Ultima Hora, and La Vanguardia (i stort sett alla dessa
utkom nästan varje dag under händelserna); Abad de Santillán, Por qué; Cruells, Mayo sangriento; Marcel
Ollivier, Les journées sanglantes de Barcelone; Orwell; Agustín Souchy, Le verdad sobre los sucesos en la
retaguardia leal
46
Intervju i Fragua Social, 15 maj 1937. I ett dokument om Majhändelserna efter kriget, med bidrag från olika
källor, hävdar Jordi Arquer, tidigare medlem i POUM:s exekutiv, att Abad de Santillán arresterades den 4 maj
när han var på väg med bil till Generalidad-palatset och fördes till polischefen Rodríguez Salas kontor, där de två
männen omfamnade varandra. Abad de Santillán, hävdar dokumentet, var ängslig och rädd för sitt liv. Han sade
Rodríguez Salas att det var nödvändigt att stoppa striderna och att han var på väg till Generalidad-palatset just i
detta syfte. Han tilläts sedan att fortsätta och polisen gavs order att inte skjuta mot hans bil (”Notes sobre els Fets
de Maig”, Hoover Institution, Bolloten Collection). Det är värt att notera att Abad de Santillán påstår att han,
efter att skjutandet upphört, erkände att det varit fel att mana till eldupphör ”utan att först ha löst vidhängande
frågor”. Han mötte Mariano Vázquez och García Oliver i tron att ”det fortfarande fanns tid för att återta