Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

76
som härrörde från några av dess ledares katalanska nationalism och deras tvekan att acceptera
de spanska kommunisternas centraliseringssträvanden. En av Pedros största framgångar var
att han lyckades underordna Comoreras katalanska tendenser under PCE. Den taktiska
skickligheten hos sovjetdelegaten Pedro, skriver Almendros, och av några medlemmar i det
spanska kommunistpartiet, illustreras av hur de underblåste Comoreras ambitioner. ”De
lyckades övertyga honom om att han skulle komma att få posten som generalsekreterare för
det [spanska] kommunistpartiet, en post som låg i händerna på José Díaz och som vacklade
vid den tiden. På grund av dessa framtidsutsikter började han förtränga Kataloniens och det
nya katalanska partiets säregenheter. Hans kapitulation inför direktiven från PCE och den
sovjetiske delegaten blev fullständig. PSUC blev [politbyråns] blinde och lydige tjänare. Till
följd av detta agerade Comorera under partiets veckomöten som om han styrdes av order och
paroller utsända av Moskva.” 118
Flera gånger under inbördeskriget hotade den friktion som skapades genom de nationalistiska
känslorna bland några av PSUC-ledarnas och det spanska kommunistpartiets centralistiska
tendenser att bryta ut i öppen strid. Det var endast med Pedros taktiska skicklighet och
personliga auktoritet som man lyckades sätta katalanisterna på plats. 119 Efter kriget gav
Spanska kommunistpartiet i exil följande version av motsättningarna inom PSUC: ”Genast
efter PSUC:s bildande sökte alla de friska och lojala element som kommit från de fyra
partierna…, med kamrat Juan Comorera i spetsen, stöd och hjälp av [spanska] kommunistpartiet.
Men redan tidigt kom också en del element till PSUC för att utan förvarning inleda en
strid mot Kommunistiska internationalens linje… Dessa eländiga element… kämpade mot
partiets kommunistiska inriktning från fusionens första dag och använde sina positioner i både
centralkommittén och exekutivkommittén till detta ändamål.” 120
Förutom att hålla ordning på de bångstyriga dominerade Pedro exekutivkommitténs möten,
inspekterade personligen partiets minsta enheter och utövade en nära och ständig kontroll
över nästan varje detalj. 121 Moskvas hade stort förtroende för honom, han t o m övervakade
den sovjetiske generalkonsuln i Barcelona Vladimir A. Antonov-Ovsejenkos aktiviteter. 122
118
Situaciones españolas, 111-12. Detta fientliga vittnesmål är inte omnämnt av Caminal i hans biografi om
Comorera.
119 -
Information till mig från Serra Pàmies (intervju i Mexico, 1944). Se också Caminal, II, 172 75.
120
Artikel av Felipe Matas i Nuestra Bandera, 31 dec. 1943. Ett par år senare föll Comorera själv i onåd. Enligt
Víctor Alba återvände han till Spanien “när hans kamrater i exil-PSUC avsatte honom från ledningen. Han hoppades få
kontakt med partiets underjordiska kadrer, men upptäckte att hans egna ’vänner’ angivit honom till den spanska polisen
och att ett öppet brev från hans dotter anklagade honom som förrädare” (El marxismo en España, II, 496-97). För en
artikel av Virgilio Llanos, PSUC-ledaren, där han fördömer Comorera som förrädare och fiendeagent, se Lluita
(PSUC:s exilorgan), 16 feb. 1950. Bland annat anklagade han Comorera för att “utnyttja varje tillfälle för att inför mig
tala illa om Negrín, vilken han identifierade med PCE.” Den sovjetiske historikern Ponamarjova skriver (La formación,
99-100, n. 186): “Under den tid han innehade posten som generalsekreterare begick Comorera flera allvarliga misstag av
nationalistisk karaktär och uteslöts 1949 från PSUC (Mundo Obrero, 10 Nov. 1949). Senare återvände han i hemlighet till
Spanien, men arresterades i juni 1954 av Francos myndigheter och dömdes till trettio års fängelse av en militärtribunal i
Barcelona. Han dog i fängelset. PCE:s politbyrå och PSUC:s exekutivkommitté publicerade 1957, under rättegången, ett
uttalande där man protesterade mot det godtyckliga agerandet av Francos myndigheter mot Comorera och andra
antifascister (Pravda, Aug. 11, 1957).” För Comoreras tjänster till Moskva i Latinamerika efter inbördeskriget och hans
förhållande till förlagshuset Editorial 'Atlante' i Mexico, som distribuerade sovjetpropaganda i landet och i Centralamerika,
se Karl Rienffer, Comunistas españoles en America,104-12.
121
Vittnesmål av Serra Pàmies (intervju i Mexico, 1944).
122
Se Julían Gorkin, Caníbales politicos, 81-83, och El proceso de Moscú en Barcelona, 51, i vilka Gorkin ger vad
som verkar vara en trovärdig redogörelse för Pedros auktoritet över den sovjetiske generalkonsuln. General Vicente
Guarner påstår att NKVD-chefen Alexander Orlov, enligt hemliga polisens rapporter, delegerade till Gerö att skapa en
hemlig polisorganisation av sovjettyp i Barcelona och att Gerd “satte stopp för Antonov-Ovsejenko genom att sända
honom till döden i Moskva” (L'aixecament militar i la guerra civil a Catalunya, 1936-1939, 213). I november 1917
hade Antonov-Ovsejenko lett stormningen av tsarens vinterpalats och arresterat den provisoriska regeringen. Efter att
han återkallats till Ryssland 1937 försvann han i utrensningarna. Who Was Who in the USSR, 24, påstår att han dog
i fängelse 1938 och rehabiliterades postumt. Bolsjaja sovetskaja entsiklopedija, 3dje uppl., vol. II, publicerad 1970,