Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

130
italiensk anarkistisk intellektuell och militant, och hans kamrat och medarbetare Francesco
Barbieri, av okända förövare. 32
32 George Esenwein skriver: “Inget hördes officiellt om morden på Berneri och Barbieri förrän den 8 maj
(Boletín de Información, CNT-FAI). Det var tveklöst på grund av vapenvilan den 6 maj som detaljer om morden
inte rapporterades av Solidaridad Obrera förrän den 11 maj, några dagar efter att striderna upphört. Vem som
exakt var ansvarig för morden har aldrig blivit klarlagt. Det finns tre rimliga versioner om hur de utfördes. Vid
den tiden anklagade de flesta källor som var sympatiskt inställda till anarkosyndikalisterna kommunisterna för
dåden. Det var välkänt att Berneri vid den tiden ofta retade upp kommunisterna med sin kritik av deras politik i
Spanien. I en artikel publicerad i Guerra di Classe – en italiensk anarkosyndikalistisk tidskrift som Berneri och
andra frihetliga italienare i ’Casa Malatesta’ i Barcelona hade gett ut sedan oktober 1936 – påstod Berneri att
Ryssland hade sänt vapen och kadrer till Spanien för att ’kontrollera den antifascistiska kampen och hejda den
sociala revolutionens utveckling under striderna mot fascismen’ (16 dec. 1936, som återgivet i Anarchist Review,
nr. 4, 1978, s 54). Enligt Rudolf Rocker gav denna artikel ’upphov till en protest från den ryske ambassadören i
Barcelona [förmodligen den sovjetiske generalkonsuln Antonov-Ovsejenko] och från denna stund förklarade
Moskvas agenter krig intill döden mot honom’ (Extranjeros en España, s 132). Med tanke på Berneris och
anarkosyndikalisterna långvariga konflikt med kommunisterna före Majhändelserna, och med tanke på kommunisternas
metoder att likvidera sina politiska motståndare, är det inte förvånande att de anklagades för morden.
Enligt Augustín Souchy dödades Berneri och Barbieri på följande sätt: ’På onsdagen den 5 maj, kring klockan 5
på eftermiddagen… kom tolv män [till deras lägenhet], hälften av dem var Mozos de Escuádra [vakter i Generalidad]
och den andra hälften medlemmar i PSUC och UGT, som bar röda armbindlar. När de bad ledaren för
gruppen om hans namn, visade han sitt ID-kort med numret 1109. Två män i gruppen stannade i våningen och
sökte igenom den… Följande natt dödades [Berneri och Barbieri] av kulsprutekulor, som obduktionen visade.
Det var ett kallblodigt och planerat mord… Bevisen är ovedersägliga. Berneri och Barbieri blev mördade för att
de var anarkister, av Mozos de Escuádra och medlemmar i PSUC, dvs. av kommunistpartiet i allians med
Moskva’ (Los sucesos de Barcelona, s 24-25). En liknande redogörelse gavs av ’Brand’ (Enrico Arrigoni), frilanskorrespondent
för den amerikanska anarkistiska tidningen Cultura Proletaria, som, liksom Souchy, var i
Barcelona vid den tiden. Dessutom påstår han att var tillsamman med Berneris och Barbieris hustrur när de
identifierade sina makars illa tilltygade kroppar (Cultura Proletaria, 12 juni 1937, och Arrigoni, Freedom: My
Dream, 323-24). Flera veckor efter Majhändelserna fick uppfattningen att Berneri blev mördad av kommunisterna
stöd i en artikel den 29 maj 1937 i Il Grido del Popolo, organ för det italienska kommunistpartiet i Frankrike.
Artikeln försöker framför allt att påvisa vem som var ansvarig för Majhändelserna. Berneri anklagas falskeligen
för att ha varit med bland de så kallade okontrollerbara element som påstods ha provocerat fram ’det blodiga
upproret mot folkfrontsregeringen i Katalonien’. Artikeln fortsätter med att betyga att Berneri, som en av provokatörerna,
mötte ’sitt rättmätiga öde i denna revolt’. Även om artikeln på intet sätt antyder att kommunisterna
hade med Berneris död att göra, visar den vilket starkt förakt de hade för honom. Den speglar också tydligt
kommunisternas vid den tiden vanliga uppfattning att det var berättigat att undertrycka och till och med döda
personer som var emot folkfronten. Efter kriget har ett antal skribenter anslutit sig till versionen att kommunisterna
var ansvariga för mordet på Berneri, mest noterbart även hans svärson Vernon Richards (Lessons of the
Spanish Revolution , 1936-1939 [1983 utgåva], s 250); Abad de Santillán (Alfonso XIII, s 425); och Pier Carlo
Masini och Alberto Sorti (i Berneri, Pietrogrado 1917/Barcellona, 1937, s 239-54).
”Den officiella anarkistiska redogörelsen för mordet på Berneri lades fram av CNT:s nationella kommitté. I ett
manifest från juni 1937 lade nationella kommittén skulden för majdagarnas tragedi och morden på Berneri och
Barbieri på det separatistiska katalanska partiet Estat Catalá (se Boletín de Información, CNT-FAI, 14 juni
1937). Enligt detta manifest dödades Berneri på grund av hans intima kunskaper om de italienska fascisternas
aktiviteter i Spanien och på andra platser runt Medelhavet. Manifestet hävdar att de män som arresterade Berneri
och Barbieri inte var PSUC-medlemmar utan troligare profascistiska element från Estat Catalá som klätt ut sig
till poliser och som troligen arbetade i maskopi med OVRA (Mussolinis hemliga polis).
”En variant av teorin om mordet på Berneri som en fascistisk konspiration har nyligen lagts fram av historikern
Carlos Rama, som noggrant undersökt frågan och presenterat sina fynd i flera publikationer. (Se till exempel
Fascismo y anarquismo en España contemporánea). I korthet menar Rama att det mest troliga är att Berneri
dödades av francotrogna femtekolonnare på order av OVRA. Som stöd för denna åsikt pekar Rama på att den
italienske historikern Pier Carlo Masini har upptäckt dokument i Casellario Político Centrale i inrikesministeriet
i Italien som visar att Berneri, medan han var i Barcelona, konstant övervakades av italienska polisagenter. Dessa
agenter, fortsätter Rama, kan ha infiltrerat de utländska anarkosyndikalistiska grupperna som verkade i Barcelona.
Rama förklarar att OVRA:s stora intresse för Berneris rörelser var förståeligt: han var inte bara välkänd för
sina antifascistiska skrifter (till exempel hans Mussolini a la conquista de la Baleares), utan det ryktades att han
också var inblandad i en komplott för att mörda Mussolini. Det är viktigt att i detta sammanhang notera att det
finns konkreta bevis för att OVRA-agenter var aktiva i Barcelona under inbördeskriget. Till exempel vet vi att ett
brev från Leo Trotskij till Jean Rous snappades upp av OVRA-agenter, eftersom det uppdagades flera år senare i
de italienska polisregistren (se kapitel 40, not 3).