Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

148
offentligt tillkännagett sin åsikt, att den inte skulle ge stöd av något slag till en regering där
inte både premiärministerposten och krigsministeriet leddes av Largo Caballero. 57
Detta uttalande hade tveklöst inspirerats av Caballero själv, ty det stämde helt med hans egen
inställning under krisen. ”Med orubblig energi”, minns Azaña, ”hade Largo flera gånger
deklarerat att han under inga villkor skulle återvända till regeringen om han inte personligen
fick hand om krigsministeriet, eftersom han ansåg att hans närvaro på den posten var av
nationellt intresse.” 58 ”Ni ska komma ihåg”, skrev Caballero till en socialistisk kollega efter
kriget, ”att kommunisterna ville kasta ut mig från krigsministeriet och behålla mig som en
galjonsfigur i premiärministerämbetet… Jag förklarade vid den tiden att det var min plikt som
socialist och spanjor att stanna i krigsministeriet, och att jag i annat fall inte skulle acceptera
premiärministerposten; men jag sade inte detta för att jag betraktade mig själv som oersättlig,
ingenting i den vägen, utan därför att jag hade en stark föresats att strida till slutet mot
kommunistpartiet och alla dess medlöpare; detta kunde jag bara göra från krigsministeriet.” 59
Och vid ett annat tillfälle skrev han: ”Såg de inte faran för själva kriget i detta partis agerande
för att utestänga alla andra?... Var de dessutom så blinda att de inte uppfattade kommunisternas
överväldigande önskan att styra Spaniens politik?” 60
I sina ansträngningar att behålla både krigsministeriet och premiärministerposten fick Largo
Caballero full uppbackning av CNT. Medan ledare i den anarkosyndikalistiska pressen förklarade
att arbetarklassen önskade att han stannade kvar som en garant för den proletära
revolutionen 61 , att de i honom såg ”den mest kapabla och värdiga personen att leda regeringen
som måste leda oss till seger” 62 och att hans ställning som premiärminister och i krigsministeriet
var ”den mest solida garantin för proletariatet att den kamp som utkämpas mot den
internationella reaktionen inte ska förvanskas av någon eller någonting”, 63 deklarerade den
nationella kommittén eftertryckligt att den inte skulle samarbeta med någon regering där han
inte var både premiärminister och krigsminister. 64 Trots detta stöd, brydde sig inte Caballero
ens om att konsultera anarkosyndikalisterna när han skisserade sin plan för en ny regering, där
han bara erbjöd dem två poster, jämfört med fyra i det tidigare kabinettet. 65
Denna behandling irriterade starkt CNT. Som svar deklarerade man att även om man inte
hade någon önskan att utöka sin representation i regeringen, så kunde man inte acceptera färre
portföljer än tidigare eller gå med på någon likställighet med kommunistpartiet, som också
hade erbjudits två poster och som, hävdade man, hade provocerat fram krisen och inte hade
samarbetat i regeringen med samma grad av lojalitet som de själva gjort. 66
Om Largo Caballero hade utarbetat sin plan för en ny regering utan hänsyn till CNT:s synpunkter,
så hade han i ännu mindre grad tagit hänsyn till kommunisternas åsikter. Långt från
att följa deras krav om att premiärministern uteslutande skulle syssla med de ärenden som
angick hans eget departement, hade han trotsigt inte bara krävt kontrollen över landstyrkorna,
utan också över flottan, flygvapnet och vapenproduktionen. 67 Man kan undra om han
verkligen trodde att kommunisterna och deras allierade skulle godta hans förslag. Om så var
fallet blev hans förväntningar snabbt krossade; för medan José Díaz svarade att planen inte
tog någon hänsyn till önskningarna från centralkommittén, önskningar som var desamma som
hela det spanska folkets, och att kommunisterna inte kunde delta i regeringen under de
57
Claridad, 15 maj 1937.
58
Obras, IV, 602.
59
Brev till José Bullejos, 20 nov. 1939, publicerat i ¿Qué se puede hacer?, 20-24.
60
Mis recuerdos, 222-23.
61
Frente Libertario, 17 maj 1937.
62
Fragua Social, 16 maj 1937.
63
Solidaridad Obrera, 16 maj 1937.
64
Fragua Social, 16 maj 1937.
65
Se hans plan, som återgiven i La Correspondencia de Valencia, 17 maj 1937.
66
Fragua Social, 18 maj 1937.
67
Se hans plan som återgiven i kvällstidningen La Correspondencia de Valencia, 17 maj, sid. 37.