Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

35
tagare till Franska revolutionen fick sina djupaste känslor mer för jordreformens antiaristokratiska
konsekvenser än för reformen i sig. Azaña förkroppsligade perfekt dessa känslor…
Han pläderade vältaligt för jordreformen i flera tal under republikens första entusiastiska
månader, men därefter tystnade han. På två ställen i de tre volymerna med hans samlade tal –
i övrigt söker man förgäves – hittar man passager med referens till det som, efter allt, förmodligen
var den mest brännande frågan för dagen.” 11 I en senare passage bekräftar Malefakis:
”Vänsterrepublikanerna slöt delvis upp kring jordreformen för att få socialisternas stöd för
sina politiska och kulturella reformer, delvis för att de betraktade den som nödvändig för att
upprätthålla den allmänna ordningen, och delvis för att de humanistiska instinkterna i deras
liberala filosofi krävde böndernas frigörelse. Inget av dessa skäl var tillräckligt starkt för att
hålla dem stången när de väldiga kostnaderna för reformen, såväl som de oundvikliga kränkningarna
av respekten för egendomsrätten och individuell ekonomisk framgång, vilka hade
utgjort kärnan i den liberala filosofin, blev uppenbara. Som följd började de slingra sig ur sina
åtagande nästan så snart jordreformlagen antagits.” 12
De republikanska partiernas vägran att behandla jordreformen seriöst, skriver Gerald Brenan i
sitt klassiska arbete The Spanish Labyrinth, låg till grund för socialisternas desillusion med
republiken. ”Det var en känsla som vällde upp underifrån, som påverkade de yngre mer än de
äldre, de nyss anslutna mer än de inrotade partimännen… Denna känsla fann sin ledare i
Largo Caballero. Som [sekreterare] i UGT var han speciellt uppmärksam mot faran av att
tappa mark till anarkosyndikalisterna. Han hade också en personlig anledning till missnöje.
Först hade han varit i bråk med Azaña. Sedan hade han som arbetsminister blivit speciellt
förtretad över hur många av hans lagförslag som hade saboterats… Så redan i februari 1934
sade han att ’det enda hoppet för massorna är nu en social revolution. Bara den kan rädda
Spanien från fascismen’.” 13
Runt honom hade massan av socialistiska arbetare och en majoritet av medlemmarna i den
mäktiga socialistiska ungdomsrörelsen, Federación Nacional de Juventudes Socialistas, samlats.
De var missnöjda med samarbetet med de liberala republikanerna och med de ”reformistiska”
tendenserna inom PSOE (Partido Socialista Obrero Español), och önskade få till stånd
en radikalisering eller ”bolsjevisering” av partiet och utesluta alla reformistiska och centristiska
element. 14 Dessa mål var tydligt formulerade i den underjordiska men vida lästa pamfletten
Octubre, segunda etapa, som hade sammanställts 1935 av ledare i Socialistiska Ungdomsfederationen
som då satt i fängelse för sitt deltagande i upproret i oktober 1934. 15 Largo
Caballero utropades som ”ledare och initiativtagare till detta revolutionära återuppvaknande”
16 och kort därefter hyllades han av sina anhängare som den ”spanske Lenin”. 17 Även om
11 Edward E. Malefakis, Agrarian Reform and Peasant Revolution in Spain, 254-55.
12 Ibid., 393. ”Folkfronten var i huvudsak borgerlig och dess reformer tenderade att respektera privat egendom.
Detta försenade jordreformen och utdelningen av jord, och tvingade bönderna att ockupera marken för att tillfredsställa sina
behov av jord och arbete” (Manuel Requena Gallego, Los sucesos de Yeste, 126).
13 Sid. 273-74.
14 För en kritisk redogörelse om försöket att ”bolsjevisera” den socialistiska rörelsen och för den inbördes striden
mellan de tre fraktionerna, ledda av Julían Besteiro (högern), Indalecio Prieto (centern), och Francisco Largo
Caballero (vänstern), se Gabriel Mario de Coco, Anti-Caballero: Crítica marxista de bolchevizacíón del partido
socialista, 1930-1936. Se också Arrarás, Historia, IV, 139-41, 249-66; Richard A. H. Robinson, The Origins of
Franco's Spain, 260-61, 271-72.
15 Se Marta Bizcarrondo, Octubre del 34: Reflexiones sobre una revolución, där pamfletten återges på sidorna
83-156. På sidan 50 hävdar hon att den första utgåvan var signerad av Carlos Hernández Zancajo, presidenten för
Socialistiska ungdomsfederationen, och att den andra utvidgade utgåvan även hade sekretare Santiago Carrillos
signatur. ”Men”, lägger hon till, ”det verkar inte som att de som officiellt signerade var de verkliga författarna.
Uppenbart hade skriften tillägnats Santiago Carrillo och Amaro del Rosal, som befann sig i Modelo-fängelset i
Madrid.” I en fotnot tillägger hon att, enligt Rosal, var trettiosex av pamflettens nittioåtta sidor skrivna av honom.
16 Ibid., 156.
17 Se till exempel Amaro del Rosal (anhängare till Largo Caballero vid den tiden), Historia de la UGT de
España, 1901-1939, II, 609; också Fernando Claudín, La crisis del movimiento comunista, 173 [på svenska: Den
olägliga revolutionen (Spanien 1936-1939) ]. Före inbördeskriget var Claudín medlem i Kommunistisk ungdom, som