Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

122
av det ’trotskistiska’ POUM, som verkar genom organisationer som de kontrollerar, som
’Durrutis vänner’ och Frihetlig ungdom.” 104 Kampanjen fortsatte oförtröttligt under flera
månader. I oktober 1937 beskrev den amerikanske kommunisten Robert Minor, som skrev för
Daily Worker, striderna som ett ”fascistiskt uppror lett av Nin och Gorkin”, 105 medan George
Soria i franska kommunistiska L’Humanité, i en artikel publicerad i Komintern-organet
International Press Correspondence i november, påstod: ”POUM försökte hålla tillståndet av
oordning vid liv så länge som möjligt, eftersom det var den order man hade fått av general
Franco.” POUM, hävdade han, ville försvaga folkets motstånd så att Katalonien inte skulle
kunna bistå baskerna, som då stod under attack från Francos tyska och italienska allierade.
”Man hoppades dessutom att det skulle vara möjligt att organisera en omfattande propaganda
utomlands mot det republikanska Spanien. Och det hände verkligen under dessa dagar att den
reaktionära och fascistiska pressen utomlands skrev om ’kaoset’ i Katalonien, och om ett
uppror från folket mot det sovjetiska diktaturen. Samtidigt sände upprorsmakarnas radio i
Salamanca och Zaragoza oupphörligen dag och natt order, avfattade i samma termer som de
från POUM: ’Håll era gevär beredda, ge inte på några villkor upp kampen, förena er med era
bröder vid fronten, kasta ut de ryska diktatorerna ur ert land’.” 106
Den kommunistiska tolkningen av händelserna var så väl spridd att, flera år senare, den uppriktige
Claude Bowers, USA:s ambassadör i Spanien, som under inbördeskriget var stationerad
i Hendaye i Frankrike vid den Franco-spanska gränsen, gav följande version: ”Tidigt i maj
gick den lojala regeringen till angrepp mot [anarkisterna] med blankt stål. En kris hade provocerats
fram av anarkisterna och POUM, som bestod av trotskistiska kommunister. Det ansågs
allmänt att många av dessa var agenter för Franco. I fabrikerna uppmanade de till att ta över
privat egendom och till strejker för att försinka produktionen mitt under kriget.” 107
104 10 maj 1937. Se också hans artikel i Labour Monthly, aug. 1937. Arthur Koestler, medlem i kommunistpartiet
vid den tiden, bekräftar att Langdon-Davies även var medlem och sekreterare i den kommunistiska frontorganisationen
Spanish Relief Committee, ”sammansatt, som vanligt, av en panel av bemärkta och betrodda personligheter
– Philip Noel-Baker, Lord Faringdon, Eleanor Rathbone, Professor Trent och andra” (Invisible Writing, s
394). Det är intressant att notera att News Chronicle hade tre partimedlemmar i sin redaktion som täckte händelserna
i Spanien: Arthur Koestler, Langdon-Davies, samt William Forrest som tidigare representerade Lord Beaverbrooks
Daily Express i Spanien (Sunday Times, 2-8 Jan. 1982). Om Forrests inblandning, se Koestler, s 409.
105 5 okt. 1937.
106 International Press Correspondence, 11 nov. 1937. Fyrtio år senare hävdar Soria – utan att nämna hans egen
betydelsefulla roll i spridandet av anklagelsen att POUM-ledarna var agenter för Franco (se hans pamflett
Trotskyism in the Service of Franco: A Documented Record of Treachery by the POUM in Spain, publicerad
1938) – att anklagelsen var en ”förfalskning” och en ”utsträckning till den internationella arenan av de metoder
som utgjorde de mörkaste sidorna av det som senare har kallats stalinism… Å andra sidan, även om POUM:s
ledare varken var agenter för Franco eller Gestapo, är det sant att deras ihärdiga kamp mot folkfronten spelade
rollen nolens volens för Caudillon [Franco]” (Guerra y revolución en España, III, s 79). Detta fem volymer stora
och rikligt illustrerade arbete, som nära följer det spanska kommunistpartiets linje under inbördeskriget, förutom
då det tillskriver ”stalinismen” vissa otrevliga episoder, är proppfullt med förvanskningar. Detta till trots har
Soria fått brett erkännande. ”En av de största franska historikerna under nittonhundratalet, som är en god vän till
mig, Pierre Vilar”, sade han när han intervjuades av Tiempo de Historia (nov. 1978), ”har gjort mig den stora
äran att läsa min bok från början till slut och gett mig tillåtelse att ta med hans namn i boken… Precis som jag
känner mig mycket glad för att vara i Pierre Vilars sällskap, så känner jag mig också mycket glad att vara i
sällskap med modiga personer som [Herbert R.] Southworth och andra historiker.” I en samtidig recension av
Sorias arbete och den franska utgåvan av den utvidgade versionen av min bok The Grand Camouflage,
observerade Southworth: ”[Den] första allmänna kommunistiska historieskrivningen om spanska inbördeskriget
[av Soria], utgiven i Frankrike för ett par år sedan, förtjänar förvisso att läsas, inte bara att tittas på. Den är
överlägsen det arbete som startades för några år sedan i Sovjetunionen av den grupp som leds av Señora de
Ibárruri [Guerra y revolución en España, 1936-1939]. Soria behandlar den sociala revolutionen och Majhändelserna
1937 med större nyans än Moskva-gruppen, men hans slutsatser är, som väntat, motsatta Bollotens”
(Times Literary Supplement, 9 juni 1978). Den 19 maj 1984 rapporterade den sovjetiska nyhetsbyrån Tass att
Soria, vid den tiden direktör för Paris-agenturen för litterärt och konstnärligt utbyte, hade förärats Ordern för
Nationers Vänskap av den sovjetiska regeringen (Pravda, 29 maj 1984).
107 My Mission in Spain, s 356.