Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

156
I Ryssland var [Caballero] under lång tid mannen i ropet. I alla städer, i teatrar, tidningar och
internationella paroller, hade hans namn förbundits med allt som rörde arbetarklassens frigörelse.
[Kommunisterna] ville för Moskvas intressen utnyttja det inflytande han, tack vare femtio års
uppoffringar, hade fått inom den spanska arbetarklassen. De smickrade honom på alla sätt: med
artiklar, fotografier, politiska förslag, inbjudningar till Ryssland, etc. Han var det spanska
proletariatets frälsare. De trodde han hade samma moraliska karaktär som Alvarez del Vayo, att
han skulle falla för deras politik och spela spelet. Men när han, i regeringen, blev övertygad om
kommunisternas ohederliga agerande och började ta till metoder för att motverka deras hegemoni
inom armén, krigskommissariatet, generalstaben, kvartermästarnas kår och medicinarkåren, och när
han sade dem att han inte skulle förråda socialistpartiet eller UGT och att han skulle föra en
utrikes- och inrikespolitik som en sann spanjor och en sann socialist, upphörde han att vara ledare
för det [planerade] förenade partiet och för allt som de tidigare sagt han var.
Å andra sidan hade kommunisterna, genom den prestige de sovjetiska vapnen gett dem,
genom sin självdisciplin, enhetlighet och obändiga energi och genom sin förslagna infiltration
i nästan hela statsmaskineriet, inom samma korta period på tio månader stigit från en position
av relativ obetydlighet till en där de i praktiken kontrollerade anti-Franco-lägrets öde.
Men denna makt kunde de aldrig ha uppnått utan aktivt stöd, det tysta medgivandet, den goda
viljans beredvillighet och andras senfärdighet. Som Valentin González, El Campesino, den
tidigare spanske kommunisten, frågade några år senare, efter att han hade lämnat PCE:
Med få undantag, speciellt under krigets första tid, hur många spanska politiker och militärer fanns
det som inte välkomnade de kommunistiska agenterna med öppna armar och som vägrade spela
artikel den 5 december 1956, återgiven i Prieto, Convulsions III, 221), och Bruno Alonso, en Prieto-anhängare ( i
ett brev till Enrique de Francisco den 3 februari 1955, deponerat i Fundación Pablo Iglesias i Madrid), båda
skarpt kritiserar utgivningen av Mis recuerdos, men ifrågasätter inte dess autenticitet. Inte heller Rodolfo Llopis
(sekreterare i PSOE i exil) ifrågasätter memoarernas trovärdighet när han, i ett brev till Largo Caballeros son
Francisco Largo Calvo den 12 maj 1954, bad honom att ompröva lämpligheten i att publicera dem med tanke på
risken för att partiets fiender skulle kunna utnyttja dem ”för att så split i våra kretsar” (Araquistáin Papers,
L42/140).
Det är inte mindre intressant att den officiella Historia del partido comunista de España (1960), sid. 160, citerar
ett par rader från Mis recuerdos och ifrågasätter inte dess autenticitet. Men under senare år, i ett försök att lappa
ihop Negrín och befria honom från det pro-kommunistiska stigmat, har Mis recuerdos angripits för att ha
anklagat honom för att med ”kropp och själ” ha anpassat sig till kommunistpartiet (sid. 230). Det är oturligt att
Viñas, vars bidrag till historiografin om inbördeskriget är välgrundat, på grund av sitt försvar för Negrín, tillät
sig att inta den mest synliga rollen i detta angrepp. ”Det är nödvändigt att nämna möjligheten”, skrev han 1979
(El oro de Moscú, 138, n. 12), ”att dessa memoarer inte i verkligheten skrevs av socialistledaren. Det finns
starka rykten om att de var hopsatta av politiska motiv. Vi har dock inte kunnat finna dokumentära bevis... I år
kommer de autentiska –‘las auténticas’ – att publiceras.”
Slutsatsen från detta uttalande, att Mis recuerdos inte är autentisk, fördömdes kraftfullt i brev till mig från
Leonor Menéndez de Beltrán och Just Martínez Amutio, vilka var intimt politiskt knutna till Largo Caballero
och kände väl till både Mis recuerdos (som skrevs ur minnet efter Largos frigivning från det tyska koncentrationslägret
1945) och ”auténticas” med titeln ”Notas Históricas sobre la Guerra de España”, som omfattade 1541
maskinskrivna sidor, var och en signerad av Largo Caballero (skrivna mellan 1937 och 1940, när han hade
förmånen att kunna dokumentera). En kopia av manuskriptet finns i Fundación Pablo Iglesias. Det är beklagligt
att dess publicering har försenats år efter år av Fundación, av skäl utom dess kontroll. På grund av vikten av att
avgöra Mis recuerdos autenticitet, bad jag 1982 om assistans av Aurelio Martín Nájera i Fundación Pablo
Iglesias. Han hade vänligheten att utse sin medarbetare Antonio González Quintana, en auktoritet på socialistpartiets
och UGT:s historia, till att jämföra Mis recuerdos med ”Notas Históricas”. Efter ett mödosamt studium
gjorde González Quintana, i en 27-sidig rapport till mig, följande kategoriska uttalande: ‘Efter att ha jämfört
texterna i Mis recuerdos och ‘Notas Históricas’, tror jag att jag med säkerhet kan bekräfta de båda texternas
överensstämmelse i fundamentala och grundläggande frågor.”
González Quintana's rapport och min korrespondens med Martín Nájera, Justo Martínez Amutio, Leonor
Menéndez de Beltrán, och Angel Viñas finns i Bolloten Collection, Hoover Institution (mappen ”Largo
Caballero: Mis recuerdos och `Notas Históricas sobre la Guerra España' ”). Efter att denna not skrevs har den
första volymen av ”Notas Históricas”, som täcker perioden 1917 -36, publicerats (Francisco Largo Caballero,
Escritos de la República: Edicion, estudio preliminar y notas de Santos Juliet, 1985). Inget slutgiltigt datum har
fastställts för utgivningen av de två efterföljande volymerna som täcker inbördeskriget och efterkrigstiden.
20 Sid. 1179. För viktig information om Largo Caballeros publicerade och opublicerade memoarer se not 19.