Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

46
mått av förtroende. De borde inte ställa till svårigheter för mig. Jag har nog av problem på den
andra sidan.” 6
Eftersom Azaña och Cesares Quiroga fruktade den sociala jäsningen mer än de konspiratoriska
aktiviteter som de fick rapporter om dagligen, och eftersom, som Richard Robinson säger,
existensen av en väpnad antirevolutionär kraft för Republikanska vänstern innebar det enda
hoppet om att behålla en viss aktionsfrihet vis-á-vis arbetarorganisationerna, så vidtog de inte
någon beslutsam aktion mot militären. 7 De bekymrade sig till exempel inte mycket om
kommunisternas krav om att regeringen skulle avlägsna ”de fascistiska och monarkistiska
cheferna i armén” och genomföra ”en energisk och genomgripande rensning av statsapparaten”,
rensa armén, säkerhetspolisen, civilgardet, stormtrupperna och domstolarna från ”alla
reaktionära, fascistiska och monarkistiska officerare och element som innehar auktoritativa
poster.” 8
”Det mesta som regeringen gjorde efter att ha fått detaljerade rapporter om en intrig i någon
garnison”, skriver Stanley G Payne, ”var att förflytta ett antal officerare. Man tvekade att göra
ens detta med generaler som Mola och Goded, men mindre lysande figurer i UME [Unión
Militar Española, den högerinriktade militärorganisationen] förflyttades två eller tre gånger
under våren 1936… Azaña och Casares verkar ha trott, precis som högern, att det största hotet
skulle komma från Azañas egna allierade inom den revolutionära vänstern.” 9
De tillfälliga förändringarna på kommandoposterna och den ständiga agitationen från yttersta
vänstern mot armén, framkallade hur som helst onda aningar bland högerofficerare. Den 23
juni skrev general Franco, från sin avlägsna garnison på Kanarieöarna, ett varnande brev till
Casares Quiroga där han beskrev det ”allvarliga tillståndet av oro” inom armén. Han protesterade
mot att man ersatte officerare ”med storartad historia” med män som, enligt honom, 90
procent av deras kamrater betraktade som ”lägre kvalificerade”, och framhöll den fara som
detta innebar för armédisciplinen. ”De som framställer armén som illojal till republiken säger
inte sanningen”, försäkrade han, och krävde att den skulle behandlas med ”omtanke, korrekthet
och rättvist”. 10 Manuel Aznar, en anhängare till generalen, bekräftar att detta brev skrevs
så att han kunde ”beväpna sig med varje möjligt rättfärdigande inför Gud, historien, och sitt
eget samvete” innan han tog ett slutligt beslut. 11
Isolerad på sin kommandopost långt ute i Atlanten gick general Franco försiktigt fram och anslöt
sig inte till upproret förrän i slutet av juni eller början av juli 12 , en tvekan som irriterade
en del av konspiratörerna, som hotade att agera utan honom. 13 ”Francos sfinx-lika framtoning
kan helt enkelt ha uppstått ur hans försiktighet”, spekulerar Richard Robinson. ”Å andra sidan
antyder hans beteende under republiken att han hade stor respekt för legalitet, och därför behövde
känna sig säker på att ett uppror var berättigat under rådande förhållanden. Hans brev
från den 23 juni till Casares Quiroga kan tolkas antingen som ett försök att få till stånd en förändrad
politik för att undvika ett uppror, eller som ett försök att underlätta konspiratörernas
sak. 14 Han hade, som det verkar, goda skäl till att fördröja sin anslutning, ty konspirationen
gick inte så bra. I en konfidentiell rapport från den 1 juli till de inblandade i den ”patriotiska
6
José María Gil Robles, No fue posible la paz, 608.
7
Robinson, 288.
8
José Díaz, Tres años de lucha (tal, 1 juni 1936); 199-200 (artikel i Mundo Obrero, juni 1936).
9
Stanley G. Payne, Politics and the Military in Modern Spain, 330-31.
10
Återgivet i Manuel Aznar, Historia militar de la guerra de España, 31-32.
11
Ibid., 30. Guillermo Cabanellas, general Miguel Cabanellas son och en av konspiratörerna, säger å andra
sidan: ”Brevet med lojalitetsförklaring till regeringen ger intryck av att dess författare satt på staketet innan han
beslutade sig för vilken sida som passade honom att hoppa ner på” (Cuatro generales: Preludio a la guerra civil,
I, 439-40). Och på andra ställen beskriver han Francos vacklande position under åren före kriget som
opportunistisk (ibid., 446, not 49).
12 -
Cierva, Historia de la guerra civil española, 785, 803; Payne, Politics, 334 35; Robinson, 288.
13
Payne, Politics, 332; Robinson, 288, 405, not 274.
14
Robinson, 287-88. Se också Guillermo Cabanellas, not 11 ovan.