Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

60
av gränsen [vid Ripoll]”, rapporterade en kommunistisk tidning, ”upprätthålls strikt av arbetare
och tulltjänstemän, vilka bara tar order från arbetarorganisationerna”. 28 ”I tullkontoret vid
Port-Bou”, skrev ett ögonvittne, ”finns inga tecken på den revolution som entusiasmerade oss
alla i Paris. Tulltjänstemännen bär fortfarande sina gamla uniformer och sköter sina uppgifter
ointresserat, som om de berövats till och med denna makt. En dörr leder in till ett rum för
passkontroll. Här finns förklaringen till allt. På flera platser i detta rum står medlemmar i den
antifascistiska milisen vakt. De bär blåa overaller med ammunitionsbälten över axlarna. De är
beväpnade till tänderna med pistoler och gevär. Bakom ett långt bord sitter tre arbetare med
pistoler vid sidan. De kontrollerar pass och kreditiv.” 29
Enligt flottans generalkommissarie under inbördeskriget, den moderate socialisten Bruno
Alonso, dödades 70 procent av officerarna av sina män, och auktoriteten utövades av matroskommittéer.
”Det uråldriga förtryck”, skrev han, ”som besättningarna hade fått utstå, och de
traditionella oförrätterna och förnedringarna som de lidit under, hade lämnat djupa avlagringar
av hat inom dem, vilket fick explosivt utlopp vid upproret och bidrog kraftigt till den översvallande
passionen.” 30 ”Den grupp av officerare som överlevde våldsaktionerna”, skrev
Zugazagoitia, ”blev beroende av de kommittéer som matroserna valde och som gjorde precis
som de ville.” 31
I vänsterlägret togs samhällsfunktioner och lokala ledningsfunktioner över av kommittéer där
de socialistiskt och anarkistiskt orienterade fackföreningarna var den drivande kraften. 32
”Dessa revolutionsorgan”, deklarerade en anarkosyndikalistisk ledare ett par veckor efter
inbördeskrigets utbrott, ”har fått till följd att regeringens delegater försvunnit i alla de provinser
vi kontrollerar, eftersom de inte hade annat val än att följa kommittéernas beslut… Av den
gamla borgerliga regimens lokala organ för administrationen finns bara skeletten kvar, eftersom
deras livskraft har ersatts av arbetarfackens revolutionära vitalitet.” 33 ”Kommittéerna”,
28 Treball, 22 juli 1936. Se La Humanitat, 6 aug. 1936, för arbetarmilisens kontroll över hela den katalanska
gränsen mot Frankrike, från Bausén till Port-Bou.
29 M. Sterling (Mark Sharron) i Modern Monthly, dec. 1936. Se också Walter Duranty i New York Times, 17 sept.
1936; R. Louzon i La Révolution Prolétarienne, 10 aug. 1936; Alvarez del Vayo, Freedom's Battle, 164; H. E.
Kaminski, Ceux de Barcelone, 11; John Langdon-Davies, Behind the Spanish Barricades, 90-91; Pérez Salas,
122.
30 Bruno Alonso, La flota republicana y la guerra civil de España, 25.
31 Zugazagoitia, 157. För bristen på disciplin i den republikanska flottan, se artikel av N. Kuznetsov, Sovjets
marinattaché och rådgivare till Antonio Ruiz, chefen för Cartagenas marinbas, i Pod znamenem ispanskoi
respubliki, 1936-1939, 198. Se också amiral Francisco Moreno, chefen för General Francos flotta under inbördeskriget,
för referenser till mordet på officerare, matrosernas misslyckade försök att stoppa det militära upproret
vid marinbasen i El Ferrol, den republikanska flottans ineffektivitet och de viktigast marina operationerna under
kriget, La guerra en el mar, 69-70, 782-79. För ytterligare information om händelserna vid de viktigaste marina
baserna och enheterna, se Manuel D. Benavides, La escuadra la mandan los cabos; Luis Carrero Blanco, España
y el mar, I, 562-66; José Cervera Pery, Alzamiento y revolución en la marina, 41-127, 129-237, 260-64,
269-77; och Daniel Sueiro, La flota es roja, 121-247. Ett ovärderligt bidrag, det bästa på engelska, är Willard C.
Frank, Jrs avhandling, ”Sea Power, Politics, and the Onset of the Spanish Civil War, 1936,” University of
Pittsburgh (546 sidor), som är första delen av ett större arbete som undersöker makt och politik inom de marina
styrkorna under hela inbördeskriget.
32 Ett undantag måste göras för de baskiska provinserna, där befolkningen reagerade med större moderation än
annorstädes, vilket till stor del berodde på det katolska Baskiska nationalistpartiet. Se Manuel de Irujo, ”La
guerra civil en Euzkadi antes del estatuto”, 23-25, 45-46, 50-52, 64-65, och rapporten till regeringen från José
Antonio Aguirre, premiärminister i den autonoma baskiska regeringen, 2-4, 7-8, 10-11, 13-15, 17-18, 22. Se
också Aguirre, Veinte años de gestión del gobierno vasco,1936-56, 28-29, 49; José María Arenillas, Euzkadi, la
cuestión nacional y la revolución socialista; A. de Lizarra, Los vascos y la república española, 58-59 och spridda
ställen; Payne, Basque Nationalism, 178-81.
33 Juan López, tal publicerat i CNT (Madrid), 21 sept. 1936. Se också hans artikel i Cultura Proletaria, 8 jan.
1938, och tal återgivet i Fragua Social, 29 maj 1937. I Valencia, till exempel, var i realiteten det regerande
organet under revolutionens första månader Folkets exekutivkommitté, där fackföreningarna var den huvudsakliga
maktfaktorn (Alfons Cucó, El valencianismo político, 1874-1939, 205-6). ”Det omedelbara resultatet av
det militära upproret”, skriver en kommunistisk författare, ”var kollapsen för statens institutioner där det misslyckades.
Detta var fallet i Valencia. Ett totalt maktvakuum uppstod i de tidigare regeringsinstitutionerna: varken