Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

169
Det är högst troligt att motståndarna till samarbetet utövade påtryckningar på CNT-ledarna
och att Companys oväntade utnämning av Bosch Gimpera försåg CNT:s förhandlare med en
möjlighet att rädda ansiktet och avstå från deltagande. Hur som helst, motståndarna dolde inte
sin tillfredsställelse över utgången av krisen. “Manövern har avslöjats”, deklarerade Tierra y
Libertad. “CNT, med mer än en miljon medlemmar i Katalonien 41 , ingår inte längre i regeringen.
Detta för att anarkosyndikalismen inte kan beblanda sig med professionella politiker
och inte kan förödmjuka sig inför någon... [Den] vägrar att smutsa ner sig med denna sorts
politik.” 42
Långt mera rak och stridlysten var Juventud Libre, FIJL:s nationella tidning, som den 3 juli
deklarerade:
Hittills har ledarna för kontrarevolutionen uppnått sina mål... De har fått bort CNT från centralregeringen
och från regeringen i Katalonien. De har inte tvekat att bruka varje medel, oavsett hur
avskyvärt eller jesuitiskt, till att förråda revolutionen. De har äventyrat, och fortsätter att äventyra
kriget i sin strävan att tillfredsställa sin skamliga aptit... Men det spanska folket ser deras spel och
kommer inte längre att tillåta kontrarevolutionens fortsatta frammarsch.
Revolutionära socialister, ärliga republikaner och anarkosyndikalister måste snabbt bilda en kraftfull
allians som kan angripa det revolutionära spanska folkets fiender och krossa dem för alltid...
Revolutionen är i fara. De erövringar ni har vunnit till priset av oändliga uppoffringar och förluster
i liv förråds av våra fiender i de bakre linjerna. Tillåt inte dem att stjäla dessa erövringar från er.
Trots dessa revolutionära utbrott, som uttryckte känslorna inom stora delar av den frihetliga
rörelsen, gjorde CNT-ledarna flera försök – även så sent som i december 1938 – att återinträda
i den katalanska regeringen 43 , men deras försök var förgäves. 44 Deras deltagande
kunde hur som helst inte ha fått någon betydelse för händelsernas utveckling, eftersom den
verkliga auktoriteten i Katalonien, sedan resningen i maj, hade övergått till centralregeringen
och i sista hand till kommunisterna, tack vare deras kontroll över regionens polis och militär.
Precis hur mycket maktförhållandena i Katalonien hade förändrats sedan maj har träffsäkert
beskrivits av Manuel Cruells, vid den tiden reporter för Diari de Barcelona, organ för Estat
Catalá, som representerade den lilla separatiströrelsen inom den katalanska medelklassen:
“Trots den skenbara kontinuitet som Companys och hans parti i Generalitat-regeringen
skapat, har det politiska inflytandet övergått [från anarkosyndikalisterna] till PSUC... Och
tack vare detta kunde PSUC få Generalitat-regeringen att fullständigt lyda – de ibland förnedrande
– direktiven från den centralregering som Dr Negrín presiderade över till slutet av
kriget.” 45
Förändringen i maktförhållandena kunde tydligt skönjas på gatorna. Robert Louzon, en fransk
revolutionär syndikalist och ögonvittne, skrev omedelbart efter Majhändelserna: “Under
revolutionens första månader var Barcelona fyllt med beväpnade arbetare. Senare kunde man
bara se sådana som var betrodda speciella funktioner, men de var fortfarande arbetare. Idag
(förutom kanske i ett fåtal helt proletära distrikt) kan man inte se en enda beväpnad arbetare:
bara stormtrupper, stormtrupper med gevär, stormtrupper i varje gathörn, som under den
borgerliga maktens glansdagar.” Till och med klädseln på gatorna reflekterade CNT:s
förlorade dominans. “[Den] speciella arbetarklassutstyrseln, som jag noterade i augusti”,
fortsatte Louzon, “och som fortfarande bars i februari, har nästan helt bytts ut i de centrala
distrikten mot en borgerlig, eller åtminstone småborgerlig klädsel. Ännu mer slående är att
41 Detta antal är tveklöst en grov överskattning. Å andra sidan är de medlemstal som uppgivits av UGT för de två
rivaliserande fackförbunden lika opålitliga (se Las Noticias, 30 juni 1937).
42 3 juli 1937.
43 Se Solidaridad Obrera, 2, 3, 13, 15, 21 dec. 1938.
44 Peirats, La CNT en la revolución española, III, 325-26.
45 Manuel Cruells, El separatisme catalá durant la guerra civil, 162-63. Se också Miguel Caminal (Joan
Comorera: Guerra i revolució, 1936-1939, II, 140-41), som påstår att PSUC blev den ”hegemoniska kraften i
Katalonien.”