Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

86
under ryskt förmyndarskap och rysk kontroll, vilket vi naturligtvis motsätter oss med största
kraft. Och det är det som Stalin och hans inhemska och utländska byråkrater inte förlåter oss.
De förlåter oss inte för att vi högt reser Marx’ och Lenins fana, vilken de har övergett och
förrått. De förlåter oss inte för att vi säger sanningen om deras inhemska och utrikes politik.
De förlåter oss inte för att vi i Spanien slåss för en socialistisk revolution, när de försöker
fängsla oss inom den borgerliga och parlamentarisk republikens ramverk.” 32
Under de följande månaderna rasade polemiken med allt större bitterhet. Den 25 april deklarerade
PSUC-tidningen Treball: ”Trotskisterna…. vet att de är fullständigt diskrediterade
bland massorna; de vet att massorna nu ser dem som de tydligaste fienderna till arbetarklassen;
de vet att alla inser att de inte bara är mördare – vilket fallet med Kirov bevisat
[mordet på den ryske kommunistledaren som officiellt skylldes på en trotskistisk konspiration
för] – utan sabotörer och krigshetsare. De har sett att arbetarna skyr dem, att de spottar dem i
ansiktet, betraktar dem som de mest avskyvärda av deras fiender. Naturligtvis vågar de inte
visa sitt rätta ansikte, utan kamouflerar och döljer sig. Trotskisten Gorkin [Julían Gorkin,
internationell sekreterare för POUM, medlem i exekutivkommittén, direktör och ansvarig
utgivare för La Batalla] 33 använder samma metod. Men hans uttalanden visar åtminstone en
sak: att de katalanska massorna flyr trotskismen som pesten och att POUM-ledarna inte vågar
avslöja vad de verkligen är.”
Från början hade POUM hudflängt kommunisterna och socialisterna för att de stödde den
”demokratiska republiken”: den internationella bourgeoisien, skrev La Batalla, var helt klar
över ”att frågan i Spanien handlar om revolution eller kontrarevolution, om socialism eller
fascism. I sina ansträngningar för att lura den republikanska bourgeoisien här hemma och
utomlands, lurar socialisterna och kommunisterna bara arbetarklassen.” 34
Denna sorts kritik besvarade Santiago Carrillo, sekreteraren för det kommunistkontrollerade
Förenade Socialistiska Ungdomen, med:
Det finns vissa som säger att …. vi håller på med bedrägeri… då vi deklarerar att vi försvarar den
demokratiska republiken… Detta är inte ett knep för att lura den spanska eller den utländska
demokratiska opinionen,… eftersom vi vet att om vi i denna stund skulle begå misstaget att slåss
för den socialistiska revolutionen… skulle vi inte bara se fascistiska inkräktare i vårt fosterland,
utan sida vid sida med dem världens demokratiska regeringar… De trotskistiska elementen vet
mycket väl att om vi uppmanade till en socialistisk revolution som omedelbart mål, skulle vi spela
Francos och Molas spel, vilket består i att stämpla den legala regeringen som en regering av röda,
som en regering av kommunister. 35
Den 18 november 1936 deklarerade La Batalla att ledarna för Kommunistiska internationalen
inte önskade en proletär revolution i Spanien.
En ny segerrik proletär revolution i Europa, som inte helt är under Tredje internationalens kontroll,
skulle innebära att den internationella arbetarrörelsens attraktionscentra förflyttades från Moskva
till där revolutionen genomförts. Av detta skäl…. måste de stalinistiska ledarna i Spanien likvidera
de organisationer som inte blint underordnar sig deras disciplin. Detta gäller oss såväl som CNT
32 27 jan. 1937.
33 1921 grundade Gorkin Kommunistiska partiet i Valencia, och blev dess generalsekreterare. 1929 bröt han med
kommunistpartiet och stämplades därefter som trotskist. Några år senare skrev han; ”Denna anklagelse förblev
ursäkten för en vildsint förföljelse… Det är visserligen sant att mina sympatier under maktkampen mellan
Trotskij och Stalin helt låg hos den förre. Det är också sant att jag mellan 1928 och 1932 översatte flera arbeten
av Röda Arméns grundare till spanska … Men jag tillhörde aldrig någon trotskistisk organisation. Jag måste
också tillägga att mina relationer till Trotskij, ända till hans död, enbart varit polemiska” (”My Experiences of
Stalinism”, The Review, okt. 1959, utgiven av Imre Nagy Institute, Brussels). I sin bok El movimiento trotskista
en España, 1930-1935, s 40-41 och noterna 23-24, för Pelai Pages fram bevis som på denna punkt motsäger
Gorkin.
34 15 sept. 1936.
35 En marcha hacia la victoria, 11.