Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

22
Som följd av de hämndgiriga känslor som repressionen framkallade 29 och fientligheterna
mellan arbetare och arbetsgivare i städerna och på landsbygden, och därtill den ingrodda antagonismen
mellan vänstern och högern, fylldes våren och den tidiga sommaren efter folkfrontens
valseger i februari 1936 av ett ständigt tumult, förstärkt av provokationer och vedergällningar
från båda sidor. När väpnade män från José Primo de Riveras Falange Española
den 12 mars – som hämnd för att flera partimedlemmar dödats den 6 mars – försökte mörda
den kände juristen och moderate socialistiske deputerade Luis Jiménez de Astúa 30 , förbjöd
regeringen partiet och fängslade dess ledare. 31 Men denna åtgärd var gagnlös, ty Falangen
överlevde och till och med växte. Enligt en högerinriktad historiker, ”tjänade den som
katalysator för att ena viljan till motstånd från vissa segment i landet, vilka ständigt växte”. 32
Premiärminister Manuel Azaña, som var ledare för det liberala Izquierda Republicana, det
republikanska vänsterpartiet, och hans belägrade regering vidtog faktiskt en del åtgärder för
att lugna ner situationen, men de var verkningslösa. Alarmtillståndet – en mildare form av
säkerhetsberedskap än undantagstillstånd – som hade proklamerats dagen efter valdagen,
förlängdes månad efter månad till förfång för folkets fri- och rättigheter. Dag efter dag, vecka
efter vecka, uppstod nya våldsamheter och jäsningar: massmöten och demonstrationer,
bränder och förstörelse. Kyrkor och katolska skolor sattes i brand, fackföreningarnas huvudkvarter
stängdes, egendom stals, uppror och blodiga sammanstötningar med polisen, mord
och hämndaktioner. 33 ”Regeringens censur försökte stoppa nyheter om strejker och mord,
eftersom ministrarna fruktade att våldet skulle smitta av sig”, vittnar Frank E Manual. ”Man
tvingades lämna kopior av dagstidningarna till den officiella pressbyrån för kontroll; de
censurerade sektionerna lämnades blanka eller med avbruten text. Paris Temps, som kom ett
par dagar senare till Madrid, var ofta mer informativ än den spanska huvudstadens tidningar.
Bara om man samlade ihop en bunt provinstidningar och studerade sidorna som handlade om
sociala konflikter kunde man till fullo uppfatta vidden av arbetskonflikterna, för vilka det inte
fanns någon officiell statistik.” 34
”Alla som var vid sina sinnens fulla bruk visste”, skriver en republikansk arméofficer, ”att
Spanien, långt från att vara ett lyckligt och fridfullt land, levde på en vulkan”. 35
Under detta tumult bröt den militära revolten ut i spanska Marocko den 17 juli 1936 och blev
startsignal för inbördeskriget. Revolten stöddes av en stor del av polisen, av monarkister och
falangister, av finans- och företagarkretsar, av majoriteten av det katolska prästerskapet, av de
stora jordägarna, av små-, medel-, arrende- och deltidsbönder och colones som retats upp av
lantarbetarnas aggressiva krav, och av den mer välbeställda delen av den urbana medelklassen.
På grund av de kraftigt diversifierade egendomsförhållandena bland småbönderna i
de olika regionerna såg folket på landsbygden inbördeskriget inte bara som en konflikt mellan
29
Se till exempel det tal den 1 april 1936, där kommunistpartiets sekreterare krävde fängslande och avrättning av Lerroux
och Gil Robles. Talet återges i Díaz, 162.
30 -
Cierva, Historia de la guerra civil española, 693 94; Stanley G. Payne, Falange, 99-100.
31
Payne, Falange, 100; Robinson, 387, not 97.
32
Vicente Palacio Atard, essä i Vicente Palacio Atard et al., Aproximación histórica a la guerra española, 1936-
39, 151; se också Stanley G. Payne, Politics and the Military in Modern Spain, 316.
33
För denna sammanställning av händelser konsulterades de tidningar som omnämnts i not 16 såväl som följande:
Arrarás, Historia, IV, 66-67, 82-89, 114-15, 122-37, 186-89, 205-8, 228-30, 323-68, 371-73; Broué och Témime,
65-82; Causa general: La dominación roja en España, 13-24; Cierva, Historia de la guerra civil española, 692-
740, 792-95; Díaz, 172-73; José Díaz de Villegas, Guerra de liberación, 1936-39,I, 420-57; Gil Robles, No fué
posible la paz, 630, 707, 748-58, 761-65; Guerra y revolución en España, 1936-1939, I, 92-93, 102-3; Jackson,
The Spanish Republic and the Civil War, 196-232; Lerroux, La pequeña historia, 464-77; K. L. Maidanik,
Ispanskii proletariat v natsionalno-revoliutsionnoi voine, 1936-1937, 64-66; Stanley G. Payne, The Spanish
Revolution, 185-214; Plá, IV, 290-300, 311-23, 341-56, 375-83, 411-22; Indalecio Prieto, Convulsiones de
España, I, 157-62, III, 133-34, 144; Ramos Oliveira, 539-41, 546-47; Robinson, 274-75, 392-93, not 149; Carlos
Seco Serrano, Historia de España, VI, 128-45; Thomas (1965 red.), 136-54, 170-77.
34
The Politics of Modern Spain, 168.
35
José Martín Blázquez, I Helped to Build an Army, 67.