Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

65
Det som inte kan förklaras, och ännu minde ursäktas, är de brott, mycket större till antal och
sadism, som begicks av själva armén, av polisen, av de bildade unga gentlemän som inget saknade
och som stoltserade med sin katolicism. 68
68 Galíndez, 9-10. 1977 publicerade Ramón Salas Larrazábal sin detaljerade självbiografi Pérdidas de la guerra,
i vilken han ger en uppskattning av antalet döda av alla orsaker provins för provins. Han beräknar avrättningarna
och självmorden till 58 000 i den nationalistiska zonen och 73 000 i den republikanska. Fram till publiceringen
av detta arbete verkade sannolikhet för att någorlunda exakta dödstal någonsin skulle bli tillgängliga vara liten,
med hänsyn till de båda sidornas uppenbara överdrifter och motsägelser. Som Hugh Thomas påpekar (The
Spanish Civil War [1965 uppl.], 789), uppskattade nationalisterna till en början antalet mördade i folkfrontens
områden så högt som till 3-400 000. Mer än 300 000 mördade lekmän har de spanska biskoparna angett i deras
kollektiva brev, daterat den 1 juli 1937 (Gomá y Tomás, 169). Men denna uppskattning reviderades senare ner
till ca 60 000. Å andra sidan gav Causa general, 390, som först publicerades av general Francos justitieminister
1943 och som innehåller massor av bevis om avrättningar i vänsterlägret, antalet ”korrekt säkerställda” till 85
940. Som kontrast kommer Gabriel Jackson, i The Spanish Republic and the Civil War, 1931-1939, 533, vid en
“högst preliminär uppskattning”, fram till 20 000 mördade i folkfronten områden, en extremt låg siffra om man
tar i beaktande att 6832 religiösa personer avrättades.
Rimliga uppskattningar av antalet dödade under kriget i det nationalistiska Spanien saknades också. De 750 000
avrättningar som den spanske republikanske skribenten Ramón Sender anger för hela nationalistiska Spanien till
mitten av 1938 (Thomas [1965 uppl.], 223), och de 150 000 i Andra organiska divisionens territorium som angetts
av Antonio Bahamonde, tidigare propagandachef hos divisionens kommendör General Queipo de Llano,
för provinserna Badajoz, Cadiz, Cordova, Granada, Huelva, Malaga, och Sevilla (Memoirs of a Spanish
Nationalist, 90), verkar definitivt överdrivna för Thomas (1965 uppl.), 223, vilken anser att nationalisternas avrättningar
”rimligen inte kan ha uppgått till mer än 50 000” (789). Å andra sidan citerar Jackson, 535, uppskattningar
som getts honom av en notarie och tidigare medlem i katolska CEDA till 47 000 för enbart provinsen
Sevilla, och 32 000 respektive 26 000 för provinserna Cordoba och Granada. Mer nyktra uppskattningar av
antalet dödade av de nationalistiska styrkorna respektive folkfrontens har getts av en baskisk präst, Juan José
Usabiaga, under pseudonymen Juan de Iturralde, i El catolicismo y la cruzada de Franco, 96-155. För repressionen
i Burgos, den nationalistiska regeringens säte, och i provinsen Granada, se Antonio Ruiz Vilaplana (domprost
och president för Juridiska rådgivares kommissionärskollegium tills han flydde utomlands 1938), Burgos
Justice, 72-77, 84-85, 92-95, och Ian Gibson, La represión nacionalista de Granada en 1936 y la muerte de
Federico García Lorca, 58-59, 137-39. I ljuset av Salas Larrazábals studie, som omnämnts i början av denna
not, verkar de flesta av de tidigare antalen starkt överdrivna, även om det bör påpekas att dennes metodologi och
noggrannhet i uppskattningarna har ifrågasatts. Till exempel hävdar Antonio Hernandez García, författare till La
represión en la Rioja durante la guerra civil, i sitt tre volymer stora arbete ägnat åt den nationalistiska
repressionen i samhällena i La Rioja i provinsen Logroño (Aragonien), baserat på muntliga och dokumentära
bevis, att Salas' förlitande på data i de civila registren ledde honom till att underskatta det totala antalet dödade
på båda sidor med så mycket som 110 procent. För många i registren, försäkrar han, var dödsorsaken felaktig: ett
skott i huvudet beskrevs som ”hjärnblödning” och skott in bröstet som ”hjärtinfarkt”. ”Dessutom”, tillägger han,
”är det allmänt känt att inte alla avrättningarna blev sanningsenligt angivna i de offentliga registren” (I, 16-17).
Ett kapitel om den grymma naturen i och vidden av repressionen i det nationalistiska lägret finns i Stanley G.
Payne, Politics and the Military in Modern Spain, 409-20, vilken ursprungligen stödde Jacksons uppfattning om
att nationalisternas avrättningar översteg vänsterns under krigstiden. I ett senare arbete hävdar Payne emellertid
(The Spanish Revolution, 225): ”Även om den röda terrorn kan ha skördat fler liv än den nationalistiska
repressionen under kriget, hade segrarna makt att fullborda sin uppgift i lugn och ro efteråt.” Avrättningarna
efter kriget har bekräftats av Bernard Malley på den brittiska ambassaden i Madrid, vilken befann sig i Spanien
under Andra världskriget, och som bekräftade att det förekom dagliga rättegångar och avrättningar under 1939,
1940 och 1941 (Brian Crozier, Franco, 296), och av greve Galeazzo Ciano, Mussolinis utrikesminister, som i ett
pm den 19 juli 1939, efter en veckas vistelse i Spanien, antecknade: ”Antalet avrättningar är fortfarande mycket
högt: Enbart i Madrid 200 till 250 per dag, i Barcelona 150, i Sevilla, som aldrig var i händerna på de röda, 80....
[Mer] än 10 000 män som dömts till döden inväntar i sina celler det oundvikliga ögonblicket för avrättning” (Les
archives secrètes du Comte Ciano, 1936-1942, 294). För ytterligare information om den “Vita terrorn”, se
Guillermo Cabanellas, La guerra de los mil días, II, 838-67.
Den mest seriösa forskningen om nationalisternas avrättningar i Katalonien, från den tid när de tågade in i
regionen 1938, är den av Josep M. Solé i Sabaté, La represió franquista a Catalunya, 1938-1953. I detta 600sidiga
arbete listar Solé namn, födelsedatum, politisk tillhörighet, yrke, datum och avrättningsplats för varje
person, enligt min räkning totalt över 10 000.
Under den paroxysm av barbari som skakade landet, utmärkte sig speciellt en man för sin humanitet. Det var
anarkisten Melchor Rodríguez, som blev direktör för fängelserna i december 1936, och som räddade livet på
hundratals av högerns anhängare i Modelo-fängelset i Madrid, där några av de värsta missdåden från vänstern
tidigare hade begåtts. Arsenio de Izaga, en av fångarna, vittnar: ”Han utnämndes den 4 december.... Han förvånade
de av oss som inte kände till hans integritet och hans hjärtas godhet. Detta datum, som alla fångar borde