Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

118
regeringen under Companys ordförandeskap. ”Vi föreslog en formulering om att ett provisoriskt
råd [regering] skulle upprättas, sammansatt av fyra representanter, [ERC, CNT, UGT
och Unió de Rabassaires] och där ingen som varit med i de tidigare regeringarna skulle delta”,
sade CNT:s nationella kommitté. ”På detta sätt kunde vi få bort Aiguadé och Rodríguez Sala,
eftersom vi stipulerade att den nye ministern för inre säkerheten skulle ha absolut [dvs. personlig]
kontroll över allmänna ordningen.” Detta förslag accepterades. Men när CNT föreslog
att den nya regeringen omedelbart skulle formeras ”så att… allmänna opinionen fick kännedom
om att konflikten hade lösts”, framhöll PSUC-ledarna att ”det viktigaste är framför allt
att skjutandet på gatorna upphör.” CNT-representanterna försökte vara ståndaktiga. ”Vi
menade att det var nödvändigt att vinna tid för att hindra den [centrala] regeringen från att
tvingas ta kontroll över allmänna ordningen, men ingen överenskommelse var möjlig. Även
om Esquerra och Unió de Rabassaires inte deltog i debatten, stödde de kommunisternas inställning.
Klockan 2 på natten [onsdagen den 5 maj] avslutades mötet med att man beslutade
att över radio meddela… att vi hade nått en överenskommelse och att skjutandet helt skulle
upphöra för att normalisera situationen… När mötet var slut informerade vi den [centrala]
regeringen om att allt skulle gå bra.” 82
Stärkt av dessa nyheter meddelade Largo Caballero före gryningen att regeringen hade godkänt
”de nödvändiga dekreten för att snabbt lösa situationen i Katalonien, men tror att en
implementering inte blir nödvändig nu och att ordningen kommer att återställas i Barcelona
idag”. 83 Tomma förhoppningar! ”Under resten av natten”, noterade president Companys i sina
personliga anteckningar, ”fortsatte hårda strider på gatorna, och en snabb översändning av
förstärkningar begärdes av [ministern] för inre säkerheten, av Presidencia [president
Companys kontor] och också av Vidiella [PSUC-ledaren].” 84
Tidigt på onsdagsmorgonen fördubblade CNT-ledarna ansträngningarna för att lugna sina anhängare.
”Vi lade allt vårt inflytande i vågskålen och sände hela tiden delegationer till platser
där incidenter uppstod.” 85 Men deras ansträngningar mottogs inte alltid väl. ”Jag hörde en del
kamrater skrika av ilska över telefonen”, minns Abad de Santillán, ”när de ringde till [CNT-
FAI]-kommittéerna och dessa uppmanade dem att inte skjuta ens om de angreps av kulspruteeld.”
86
Under tiden gjorde Bolsjevik-leninisterna och Durrutis vänner vad de kunde för att hålla elden
vid liv och att ge en del ledning för striderna. 87 ”Leve den revolutionära offensiven! Ingen
kompromiss!”, deklarerade ett flygblad som spreds på barrikaderna av Bolsjevik-leninisterna.
”Detta är ett avgörande ögonblick. Nästa gång kommer det att vara för sent… Bara proletariatets
makt kan säkra den militära segern. Fullständig beväpning av arbetarklassen... Leve
aktionsenheten mellan CNT-FAI-POUM.” 88 ”En revolutionär junta!” krävde ett flygblad
signerat Durrutis vänner. ”Skjut missdådarna. Avväpna alla de väpnade kårerna… Ge inte upp
gatorna. Revolutionen före allt. Vi hyllar våra kamrater i POUM som har kämpat med oss på
gatorna. LÄNGE LEVE DEN SOCIALA REVOLUTIONEN! NER MED KONTRA-
REVOLUTIONEN!” 89
82
Rapport från nationella kommittén, Cultura Proletaria, 19 juni 1937.
83
La Voz Valenciana, 5 maj 1937.
84
Companys, ”Notes and Documents.”
85
Uttalande utsänt av CNT:s nationella kommitté, publicerat i Fragua Social, 7 maj 1937.
86
Fragua Social, 15 maj 1937.
87
För en redogörelse av trotskisterna Clara och Paul Thalmann om Moulins ansträngningar för att ”under kvällslånga
diskussioner” påverka Jaime Balius, Durrutis vänners vicepresident, till att överge hans ”ingrodda anarkistiska
misstroende mot marxister” och att samarbeta med trotskisterna, se Revolution für die Freiheit, s 189-90.
88
Som återgivet i Information Bulletin of the International Bureau of the Fourth International, juli 1937. Se
också Frank Mintz och Miguel Peciña, Los amigos de Durruti, los trotsquistas y los sucesos de mayo, s 41-42.
89
Som återgivet i La Batalla, 6 maj 1937. Se även Fenner Brockway, Truth about Barcelona, s 10; Morrow,
Spanien 1931-1937..., s 143; Mintz och Pecina, s 49; Munis, Jalones de derrota, s 305; Orwell, s xxx; Paul
Sharkey, The Friends of Durruti: A Chronology, s 13.