Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

143
funderade på att åka till Extremadura för att själv leda operationen, för att på så sätt hindra att
rivaliteten bland officerarna saboterade allt. Jag antog att han i verkligheten inte skulle leda
någonting och att han skulle nöja sig med att signera order som lades fram för honom av
generalstaben. Det kan inte ifrågasättas att han var mycket tänd på projektet, som han tveklöst
förväntade sig skulle leda till de militära fördelar som hans rådgivare lovat och även den
politiska och personliga fördelen av att, inför allmänheten,, framträda som ledare för en
segerrik operation.” 27
Largo Caballeros anhängare har hävdat att operationen kunde ha blivit en vändpunkt i kriget
om inte kommunisterna och deras sovjetiska rådgivare hade motsatt sig den. ”Dess mål”,
skriver Luis Araquistáin, vänstersocialistisk ledare och nära vän till premiär- och krigsministern,
”var att skära av rebellarméns kommunikationslinjer söderut, varifrån den fick
ständiga förstärkningar av italienska och marockanska trupper. En framgång för denna
operation, som skulle splittra fienden i två delar utan samband och stoppa de utländska
trupperna och det krigsmateriel som kom in genom hamnarna nära Gibraltarsundet, kunde ha
förändrat krigets gång fullständigt. Norra delen av landet [de baskiska provinserna där Franco
drev en total offensiv] kunde ha räddats; hela Andalusien kunde ha återerövrats. Förmodligen
hade hela kriget kunnat vinnas… I varje fall skulle Francos seger varken ha blivit så snabb
eller så fullständig, åtminstone hade det funnits tid och fördelaktiga omständigheter för att
förhandla fram en diplomatisk fred.” 28
Den planerade operationen, under generallöjtnant Enrique Jurados övergripande kommando,
skulle enligt Ramón Salas Larrazábel, den nationalistiske militärhistorikern, innefatta totalt
100 000 män, det största antal hittills i en enskild operation. 29 Å andra sidan, säger han, hade
nationalisterna bara sex bataljoner tillgängliga, tre tabores eller marockanska trupper, arton
falangistiska centurias, tio kavalleriskvadroner, fem batterier och sju maskingevärskompanier.
Den enda reservstyrkan var den blandade italiensk-spansk Flechas Azulesbrigaden.
Inför denna obalans, konstaterar han, skulle offensiven ha kunnat få en spektakulär
framgång, åtminstone till en början. Det är emellertid tveksamt om republikanerna skulle ha
vunnit en långtgående seger, pga Folkarméns välbekanta brist på offensiv förmåga. ”Det kan
ändå inte råda någon tvekan om att detta var ett lägligt tillfälle som måste prövas. Det
nationalistiska flyget … befann sig nästan helt i norr, hundratals kilometer från det område
man valt för offensiven. Arméreserverna var antingen obefintliga eller också i de baskiska
provinserna… Av detta skäl skulle de [republikanska styrkornas] inledande kraftiga
överlägsenhet ha kunnat behållas under många dagar – för en längre period än [de] behövde
för att nå Badajoz och den portugisiska gränsen. Oavsett vilken tid som behövdes för att
överföra [nationalistiska] reserver, så var regeringsstyrkorna säkra på att ha absolut övertag i
artilleri, stridsvagnar och män, och en modest kontroll av luftrummet.” Ett tydligt mål, menar
han, öppnade sig för dem: att skära av huvuddelen av fiendens landstyrkor från baserna i
Andalusien och Afrika och försätta general Queipo de Llanos armé i en ”ohållbar position”.
Åtminstone skulle en ”paralysering” av offensiven i norr ha kunnat säkras. 30
Offensiven, som var planerad till början av maj, försenades genom olika förevändningar av
general Miaja. Bakom hans förhalande manövrer låg de spanska kommunisterna och deras
att Alvarez Coque, som efterträdde Martínez Cabrera som provisorisk ledare för generalstaben, ”ärvde” planen
för operationen från dessa två generaler.
27
Obras, IV, 589.
28
El comunismo y la guerra de España, 13.
29
Salas Larrazábal, Historia, I, 1077-78. Enligt Azaña, sade Largo Caballero honom att 75 000 män skulle delta
(Obras, IV, 590). Extremadura-planens operationer är publicerade i general José Manuel Martínez Bande's La
ofensiva sobre Segovia y la batalla de Brunete, 237-40.
30
Historia, I, 1083.