Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

52
så mycket på närvaron av fem medlemmar i Unión Republicana, som alla var kända för sina
relativt konservativa åsikter, utan mer på att tre medlemmar från Nationella republikanska
partiet togs in – inklusive dess ledare Sánchez Román – som hade avböjt att delta i folkfronten.
48
I sin redogörelse för regeringskrisen hävdar Martínez Barrio att han inbjöd Indalecio Prieto att
delta i kabinettet, men att Socialistpartiets exekutivkommitté, som kontrollerades av den
moderata flygeln, beslöt att man inte skulle delta men erbjöd sitt ”beslutsamma och lojala
stöd”. 49 Detta erbjudande har bekräftats av Julián Zugazagoitia, vid den tiden redaktör för
exekutivkommitténs organ El Socialista, vilken påstår att när redaktören för en annan tidning
frågade honom om vilken inställning hans tidning skulle ha till den nya regeringen, med
hänsyn till det faktum att Martínez Barrio skulle vägra att dela ut vapen, precis som Casares
Quiroga hade gjort, svarade han: ”Jag ska begränsa mig till att ge nyheter om krisen och dess
lösning. Jag tror inte att vi ska göra någon våldsam kommentar. Vi skulle göra mer skada än
nytta. Från och med nu, och så länge kriget varar, kommer El Socialista att vara en tidning
som lojalt stöder regeringen, såvida partiet inte bestämmer något annat.” 50
Men den nya regeringen var dömd från början, ty kontrollen över händelserna hade redan
hamnat i händerna på män som bestämt sig för en slutgiltig kraftmätning mellan vänstern och
högern.
Under nästan två dagar hade de upproriska arméofficerarnas planer varit i kraft. Efter Spanska
Marocko fredagen den 17 juli, hade de på lördagseftermiddagen klockan 2 tagit över garnisonen
i Sevilla, genom en djärv kupp av general Gonzalo Queipo de Llano. Hans fräcka övertag
av garnisonen från den republikanske kommendören, general José Fernández de la Villa
Abrile, har beskrivits av hans biograf och anhängare, Antonio Olmedo Delgado och generallöjtnant
José Cuesta Monereo. 51 Queipo de Llano var generalinspektör för carabineros, en kår
som var sammansatt av tull- och skattetjänstemän och vakter. Under förevändningen att
inspektera tullstationerna kunde han färdas tusentals kilometer med konspiratoriska aktiviteter
utan att väcka misstankar. 52 Eftersom han entusiastiskt hade välkomnat republiken 1931, och
genom sitt gifte var släkt med republikens förste president Alcalá-Zamora, sågs han med
misstänksamhet av konspiratörerna. Men när folkfronten avlägsnade Alcalá-Zamora från
presidentämbetet, vilket gjorde Quiepo djupt förbittrad 53 , hjälpte det till att avlägsna detta
misstroende. Men, som den konservative historikern Ricardo de la Cierva påpekar, de upproriska
generalerna hade inte mycket tilltro till Queipos ”beslutsförmåga”, så han sändes till
det som ”i den slutliga analysen” var ett säkert nederlag i Sevilla, ett nederlag som ”omvandlades
till en av de mest oväntade och avgörande framgångarna i inbördeskriget”, tack vare
generalens ”dödsföraktande mod”. 54 Men trots hans inledande framgång kunde Queipo de
Llano inte förrän efter en vecka, med stöd av moriska trupper från främlingslegionen i
Spanska Marocko, kuva arbetarklassen i Sevillas förorter. 55 För att kväsa strejkerna tog han
till extrema hot. Enligt hans biografer, undertecknade han en proklamation som förklarade att
de upproriska generalerna (El General Fanjul, 287-89). Se också García Venero, Historia de las internacionales
en España, III, 102-8.
48
Den fullständiga listan på namn, som meddelad i Gaceta de Madrid, 19 juli 1936, var följande: Diego Martínez
Barrio, Manuel Blasco Garzón, Antonio Lara, Plácido Alvarez Buylla, Bernardo Giner de los Ríos, Felipe
Sánchez Román, Justino Azcárate, Ramón Feced, Enrique Ramos, Augusto Barcia, Marcelino Domingo, José
Giral, Juan Lluhi y Vallesca, och General José Miaja, kommendör för Madrids militärdistrikt.
49
Hoy, 20 april 1940. Se också Marcelino Domingo, España ante el mundo, 231.
50
Zugazagoitia, 45.
51
Olmedo Delgado och Cuesta Monereo, 98-103.
52
Cierva, Historia de la guerra civil española, 767.
53
Cierva, essä i Palacio Atard, Aproximación, 78.
54
Cierva, Historia de la guerra civil española, 767.
55
Se Guerra y revolución, I, 123-26; Olmedo Delgado och Cuesta Monereo, 138; Vigón, 185.