Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

194
50. Jordbrukskollektiven och Aragonien-rådet upplöses
För att följa revolutionens nedgång måste vi nu återvända till våren 1937, då kollektiviseringsrörelsen,
som med sådan evangelisk élan initierades av CNT och FAI i juli 1936,
började utsättas för allt häftigare attacker. 1
Stärkta av den kommunistiske jordbruksministern Vicente Uribes dekret från den 7 oktober
1936 – som gav legal status till expropriationer som genomförts under revolutionens inledning,
men undantog egendomar som tillhörde jordägare som inte identifierade sig med
militärupproret – krävde nu många jordägare, som hade tvingats med i kollektiviseringen, att
få tillbaka sin jord. Till både anarkosyndikalisternas och vänstersocialisternas förtrytelse
använde dessutom kommunisterna dekretet till att uppmuntra arrendebönder och delägarbönder,
vilka före kriget hade legat i konflikt med lantarbetarna men ofrivilligt hade svepts
med av rörelsen, att återta sina tidigare ägor. Många av dessa jordbrukare, erinrar vi oss, hade
före kriget tillhört högerpartier, speciellt i Valencia-provinsen, där femtiotusen anslöt sig till
den jordbruksfederation som PCE organiserade.
När offensiven mot kollektiven i slutet av maj 1937 stod på sin höjdpunkt, deklarerade
vänstersocialisten Ricardo Zabalza, lojal Caballero-anhängare och sekreterare i den UGTanslutna
Lantarbetarnas Nationella Federation: ”Vår mest trängande uppgift idag är att
garantera revolutionens erövringar… mot vilka en hel värld av fiender reser sig, nämligen
gårdagens reaktionärer och de som var lakejer till de politiska bossarna på grund av att de
arrenderade sin jord, medan våra medlemmar antingen förvägrades land eller vräktes från sina
eländiga egendomar. Idag försöker dessa reaktionärer, skyddade av dekretet från den 7
oktober, att storma de kollektiviserade egendomarna i syfte att dela upp dem… och sätta
punkt för den agrara revolutionen.” 2
Och den 6 juni deklarerade Adelante, språkrör för vänstersocialisterna, vilka kontrollerade
Lantarbetarnas Nationella Federation: ”För de borgerliga republikanerna, vilka vill begränsa
kampen till en kamp mot feodalismen, är kommunistpartiets politik mest gynnsam. Så är det
inte för arbetarpartierna och -organisationerna.” Kommunisterna, protesterade tidningen, ville
rasera kollektivens framgångsrika arbete, och använde som förevändning de excesser som
begåtts mot småbrukare som varit lojala mot regimen. ”[Det] är en sak att försvara de existerande
ägarbönderna…, men det är en helt annan sak att skapa en liten lantlig bourgeoisie
genom att rasera bondekollektiven.”
Tidigt i juni påstod den anarkistiska tidningen Ideas att ”terror och död” spreds bland ”våra
bästa kamrater, speciellt i jordbrukskollektiven”. 3 Och ett par veckor senare deklarerade
generalsekreteraren i CNT:s bondefederation i Kastilien: ”Vi har utkämpat fruktansvärda
strider mot kommunisterna, speciellt mot brigader och divisioner under deras kontroll. De har
dödat våra bästa bondemilitanter och vildsint raserat våra kollektiv.” 4
En andalusisk bonde minns: ”Om kommunisterna inte krossar CNT:s kollektiv med våld…
sänder de grupper av hängivna supporters för att stjäla deras mulor under förevändningen att
1
Redogörelsen som följer är delvis baserad på material i kapitel 24.
2
Intervju i Adelante, återgiven i Solidaridad Obrera, 28 maj 1937. Ett längre citat finns i kapitel 24.
3
10 juni 1937.
4
Intervju i Juventud Libre, 10 juli 1937. För en samling andra referat i den frihetliga pressen om attackerna mot
kollektiven, se Acracia, 5 aug. 1937; Boletín de Información, CNT-FAI, 23 juni 1937; Cultura Proletaria, 4 sept.
1937; Ruta, 17 juni 1937. César M. Lorenzo påstår att ”hundratals kollektivister massakrerades” i Kastilien, att
”fälten ödelades och nyfödda grävdes ned”, och att ”El Campesino” överträffade Lister ”i brutalitet ” (Syndikalismen
vid makten, 332). Lister förnekade aldrig att avrättningar hade utförts i Kastilien.