Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

132
På torsdagsmorgonen den 6 maj, under en paus i striderna, presenterade sig kommendören på
Lepanto, ledsagad av fem eller sex marinsoldater, i parlamentsbyggnaden. 38 Azaña ansåg att
varje försök till avresa skulle vara dumdristigt. ”Prieto fortsatte att pressa mig till att utnyttja
de tio minuternas lugn för att fara till hamnen”, 39 men inga av hans förslag verkade tilltala
presidenten. ”Det kom ett vagt leende av skepticism i Prietos ansikte”, skriver Julián Zugazagoitia,
en vän till Prieto och senare inrikesminister. ”Han var säker på att med en smula
mod skulle något av hans förslag kunna genomföras, främst evakuering via havet. Avståndet
från den katalanska parlamentsbyggnaden till hamnen var mycket kort, och resan kunde ha
gjorts med bil på fyra minuter. Men Don Manuel föredrog fyra dagar i skräck och osäkerhet
framför fyra minuters beslutsamhet.” 40 Slutligen, enligt Azaña, efter ytterligare diskussion
med Prieto, ”som pressade mig allt mer, och uttryckte tanken att jag kanske inte vågade ta
risken, beslöt jag mig för att fara”. Men just när han skulle lämna parlamentsbyggnaden,
skriver Azaña, återupptogs skjutandet ”med större våldsamhet än någonsin”, och tvingade
honom att uppskjuta avfärden till Valencia till följande dag. 41
Under tiden blev det tydligt, genom de häftiga striderna på onsdagen, att maningarna till
eldupphör inte enhälligt hade efterhörts av de stridande. ”Striderna hade redan hållit på i tre
dagar”, skrev Souchy, AIT-representanten i CNT-FAI:s kontor för utrikesinformation, ”och
det fanns inga tecken på fred… Omkring klockan 5 på eftermiddagen framförde CNT:s
regionala kommitté följande förslag: ’Striderna ska upphöra. Varje part stannar i sina
ställningar. Polisen och de civila som strider på deras sida uppmanas att gå med på en
vapenvila!’” 42 Men dessa förslag passerade ohörda.
Durrutis vänner spred ett nytt flygblad som innehöll följande krav: ”Formering av en revolutionär
junta.” ”Avrättning av de som är skyldiga till attackerna mot arbetarklassen.” ”Avväpning
av de beväpnade [polis-]kårerna.” Detta verkar ha varit de exakta ordalydelserna i de
viktigaste kraven enligt en artikel som publicerades efter Majhändelserna i El Amigo del
Pueblo, gruppens tidning. Artikeln kritiserade CNT-FAI-pamfletten Los sucesos de Barcelona,
för dess “brist på seriositet” och “magra dokumentation” när den påstod att flygbladet
hade deklarerat att en revolutionär junta redan hade bildats och att POUM hade inbjudits att
delta i den. 43 Hur som helst, CNT:s och FAI:s regionala kommittéer fördömde Durrutis
vänner som provokatörer och förklarade att flygbladet var ”fullständigt otolererbart och i
konflikt med den frihetliga rörelsens politik… Alla måste följa dessa kommittéers paroller.
Nu när Generalidad-rådet har bildats, måste alla acceptera dess beslut då alla är representerade
i det. Alla vapen måste bort från gatorna.” 44
38 Obras, IV, s 584.
39 Ibid., s 585.
40 Historia de la guerra en España, s 255-56.
41 Obras, IV, s 585-88. Azañas rädsla och tvekan framgår tydligt i hans teleprintade meddelande till Prieto,
vilken gjorde vad han kunde för att övertyga presidenten om att lämna parlamentsbyggnaden och åka till hamnen
(Azaña-Prieto-remsorna, s 70-89).
42 La verdad, s 24.
43 31 sept. 1937 (sic). Den felaktiga version av flygbladet som återges i Cruells, s 70, och som jag citerat i La
revolución española, s 587, hade tydligen sitt ursprung i Los sucesos de Barcelona. Författaren till denna pamflett
var Agustín Souchy, vilket inte anges i den spanska utgåvan, men kan ses i den engelska översättningen,
The Tragic Week in May. Denna utgavs av CNT-FAI:s informationskontor för utlandet, som leddes av Souchy.
44 Solidaridad Obrera, 6 maj 1937. George Esenwein skriver: “Bitterheten mellan CNT-FAI:s ledarskap och
Durrutis vänner fortsatte efter Majhändelserna. I början av juni gav Durrutis vänner, tillsammans med POUM
och några sektioner inom Frihetlig ungdom, ut ett manifast – Manifesto de Unión Comunista – som var starkt
kritiskt till CNT-FAI-ledningen. Man angrep den framför allt för att ha beordrat anarkosyndikalisterna att dra sig
tillbaka från gatorna och återvända till arbetet (se Juan Gómez Casas, Historia de la FAI, s 246-48). Detta fick
CNT-organet Fragua Social till att brännmärka Jaime Balius [gruppens främste ledare] som marxist. Även om
han benhårt avvisade denna etikett i El Amigo del Pueblo (22 juni 1937), lyckades han aldrig helt få bort det
marxistiska stigmat från Durrutis vänner. Det är värt att notera att kontroversen kring gruppen fortsatte långt
efter kriget. José Peirats, som av många betraktas som CNT-FAI:s officielle historiker (La CNT en la revolución
española), döljer inte sin fientlighet i sin populariserade redogörelse för anarkosyndikalisterna under kriget (Los