Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

142
”Den åsikt som Prieto framförde”, skriver Julián Zugazagoitia, själv en moderat socialist och
inrikesminister i den kommande regeringen, ”överraskade Largo Caballero, som trodde att
kabinettet trots allt kunde fortsätta sina överläggningar… Prietos åsikt, som var konstitutionellt
korrekt, fördömdes [senare] som en del i den manöver som kommunisterna inlett för att
få bort Largo Caballero..” 17
Det var inte förrän några år efter kriget som Prieto, då åter försonad med Caballero, offentligt
förnekade att han i hemlighet agerat i samråd med kommunisterna. ”Inte förrän nu”, förklarade
han, ”har jag brytt mig om att bemöta det felaktiga antagandet att jag samarbetade
med kommunisterna för att få bort Largo Caballero. Förutom en regel som väglett mitt
agerande gentemot dem ända sedan den första olyckliga splittringen av vårt parti 1921, en
regel som alltid hållit mig på avstånd från dem, tillåter inte mitt moraliska samvete mig att
agera illojalt mot en likatänkande och vän, som vid den tiden, som premiärminister, var
belastad med så delikata och komplicerade uppgifter.” 18
Å andra sidan förklarade Vicente Uribe, en av de två kommunistiska ministrar som drev fram
krisen, i ett tal i exil: ”Prieto deltog i planen för att avlägsna Caballero som ledare för
regeringen, men utan att avslöja sig öppet… [Han] ville ta revansch på Largo Caballero,
vilken han inte hade förlåtit för att bl a ha omintetgjort hans ambition att bli regeringschef i
maj 1936.” 19 Dessutom påstår även Gabriel Morón, en gång supporter till Prieto och högste
chef för säkerheten, att Prieto hade en överenskommelse med kommunisterna om ”att
avlägsna Caballero”. 20 Men det mest övertygande beviset är att Palmiro Togliatti, Kominterndelegaten
och partiets de facto-ledare, i sin rapport till Moskva den 30 augusti 1937 påstod att
”centristerna tillsammans med Prieto hade spelat en mycket betydelsefull roll både i förberedelserna
och lösningen av krisen.” 21 Hur som helst var den åsikt som Prieto uttryckt, att tillbakadragandet
av de kommunistiska ministrarna hade brutit regeringskoalitionen, en betydelsefull
faktor för händelseutvecklingen, Caballero beslöt ju att inställa kabinettmötet och
lägga fram sin avskedsansökan för presidenten. 22
Det är dock värt att notera att Caballero, enligt Azaña, kanske inte hade för avsikt att avgå och
hoppades att presidenten ”helt enkelt skulle bemyndiga honom att ersätta de två kommunistiska
ministrarna.” 23 ”Largo”, erinrar sig Azaña, ”framhöll för mig att tidpunkten för krisen
var olycklig då det fanns skäl av nationellt intresse för att regeringen skulle fortsätta fungera
för att kunna sätta i verket mycket viktiga planer… vilkas uppskjutande skulle vara katastrofalt.”
24 Den första av dessa planer handlade om att underblåsa ett uppror i Spanska
Marocko mot general Franco, en plan vars upphovsman var Carlos de Baráibar, Caballeros
expeditionschef för kriget och avfärdad av Azaña som en ”tanklös äventyrare”. 25 Den andra
handlade om en storskalig offensiv i regionen Extremadura, från början planerad av Baráibars
föregångare general José Asensio och av general Martínez Cabrera, tidigare chef för krigsministeriets
stab, vilka båda, som vi erinrar oss, hade tvingats bort från sina tjänster efter
påtryckningar från kommunisterna. 26 ”Largo berättade för mig”, skriver Azaña, ”att han
17
Historia de la guerra en España, 274.
18
Adelante (Mexico City), 1 april 1946. Se också Indalecio Prieto, Convulsiones de España, II, 94.
19
Mundo Obrero (Paris), 25 sept. 1947.
20
Política de ayer y política de mañana, 85.
21
Togliatti, Escritos sobre la guerra de España, 136.
22
Largo Caballero, “Notas Históricas”, 1184.
23 Obras, IV, 595.
24 Ibid.
25 Ibid., 596. Se också ibid., 613-14, 616-17. För den kommunistiska synen på detta projekt, se Guerra y
revolución, III, 80 och n. 3; ibid., I, 225. Den 26 mars 1937, noterade Carlos de Baráibar, som då besökte Paris, i
ett brev till den spanske ambassadören Luis Araquistáin att Largo Caballero ”har anförtrott mig uppdraget att till
[Valencia] föra tillbaka summan 3,300,000 franska francs i sedlar på 1,000, nödvändiga för den omedelbara
utvecklingen av en plan för agitation och propaganda i Nordafrika” (Araquistáin Papers, Leg. B. 30).
26 Att offensiven var planerad av Asensio och Martínez Cabrera har bekräftats av den nationalistiske
militärhistorikern Ramón Salas Larrazábal (Historia del ejército popular de la república, I, 1076), som hävdar