Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution - Marxistarkiv

95
Under de närmaste dagarna nådde den öppna och dolda agitationen mot dekreten en sådan
intensitet att CNT:s regionala kommitté den 16 maj, för att lugna sina anhängares oro, tillkännagav
att regeringen hade gått med på att skjuta upp diskussionen om dekreten. 29 Detta
bekymrade Tarradellas. Det var ”säkert något missförstånd”, sade han, ”då de ifrågavarande
dekreten, som utan tvekan mottagits väl av allmänna opinionen, godkänts av regeringen och
publicerats i Diari Oficial den 4 mars”. Vad som verkligen skett, förklarade han, var att
regeringen hade gått med på att uppskjuta utnämningarna till nyckelposterna inom den nya
kåren. 30 Detta var sant. Faktum är att utnämningarna, som huvudsakligen skulle begräsas till
medlemmar i stormgardet och Nationella republikanska gardet, på grund av agitationen aldrig
genomfördes, och att lagstiftningen dog på Diario Oficials sidor och lämnade dualiteten inom
polismakten i regionen oförändrad.
Samtidigt agiterade PSUC för att även andra åtgärder skulle vidtas. ”Vi har upprepade gånger
sagt att utan en reguljär armé, utan ett enda kommando, utan disciplin och utan revolutionär
ordning, finns det inga möjligheter för seger”, deklarerade partiets centralkommitté. 31 Även
om den katalanska regeringen hade godkänt mobiliseringen av årsklasserna 1934-35 i
oktober, 32 hade detta klingat ohört. CNT framhöll att det skulle vara ”mycket naivt att ställa
våra styrkor under regeringens absoluta kontroll”, och att dess medlemmar endast skulle
mobiliseras av CNT för tjänst inom de frihetliga enheterna. 33 Även efter att CNT tagit över
försvarsministeriet i december, fortsatte anarkosyndikalisterna att motsätta sig mobiliseringen
och ansträngde sig för att behålla integriteten och homogeniteten inom de egna väpnade
styrkorna, under kontroll av sina egna revolutionära ledare. Så, medan PSUC pressade på för
en sammanslagning av milisen till en reguljär armé ”i den republikanska regeringens tjänst”, 34
krävde CNT att milisen skulle organiseras i en armé ”i revolutionens tjänst” 35 och att alla
befälsposter, från krigsministeriet och nedåt, skulle ”STRÄNGT KONTROLLERAS AV DE
REVOLUTIONÄRA FACKFÖRENINGSORGANISATIONERNA.” 36 Där, i ett nötskal, låg
den oförsonliga konflikten mellan de båda sidorna.
I denna dispyt hade POUM, som hade egna militära styrkor, sin inställning klar:
Den enda garanti som arbetarklassen kan ha för revolutionens öde är dess egen armé. Och en
arbetarklassens armé kan inte vara något annat än… en armé rekryterad ur milisen… Det är absolut
nödvändigt att de revolutionära organisationerna behåller kontrollen… Kort och gott, vårt parti
deklarerar resolut att vi är för en reguljär armé, men en reguljär armé som är ett levande uttryck för
revolutionen. 37
Medan man intensifierade sin agitation för en reguljär armé under regeringskontroll, satte
PSUC upp en Kommitté för Folkarmén med deltagande av alla partier och organisationer
förutom CNT, FAI och POUM. Den 27 februari publicerade Kommittén förslag om att
omedelbart omvandla milisen till enheter inom den reguljära armén, att mobilisera
årsklasserna 1934-35, att offentliggöra deras inkallelseplatser, att upplösa alla militära
kommittéer som inte regeringen gett officiell status och att ”behöriga myndigheter” ska
utnämna politiska kommissarier till alla enheter i Folkarmèn. 38
29
Uttalande till pressen av Tarradellas, Treball, 17 mars 1937.
30
Ibid.
31
Ibid., 10 feb.1937.
32
El Día Gráfico, 1 nov. 1936; också kommuniké utfärdad av Försvarsministeriet, publicerad i ibid., 3 nov.
1936.
33
Citerad i A. och D. Prudhommeaux, Catalogne libertaire, 1936-1937, s 19-20.
34
José del Barrio i Treball, 3 feb. 1937
35
Solidaridad Obrera, 13 feb. 1937.
36
Ibid., 19 feb. 1937.
37
La Batalla, 21 feb. 1937. För en trotskistisk kritik av POUM:s ”vacklande” politik inom det militära området,
se G. Munis, Jalones de derrota, s 369.
38 Treball, 27 feb. 1937.