SOU - Regeringen

SOU 2004:43 Bilaga 7Salminen-Karlsson 1999, s. 101−112). Medlen skulle alltså inteanvändas till rekryteringssatsningar utan till att åstadkomma pedagogiskförnyelse. De rekryteringssatsningar som ändå genomfördesinom projektet, såsom veckoslutskurser för kvinnliga gymnasister,informationsbroschyrer, filmer, rekryteringskampanjer och seminarierför kvinnliga studerande visade sig inte heller ge förväntaderesultat. Sådana satsningar krävde dessutom ständigt inflöde av nyaprojektmedel vilket inte var i samklang med satsningen som etttreårsprojekt. Därtill bygger de på tanken att det skulle vara någotfel på unga kvinnors inställning till utbildningar med teknisk ellernaturvetenskaplig utbildning, attityder som är möjliga att förändragenom information och goda erfarenheter. Sådana antaganden harkritiserats under senare år (se t.ex. Björkman 2000, s. 54−55;Palm 1999, s. 12−14; Trojer 2002, s. 14) och kritiserades också avkvinnliga studerande som intervjuades i samband med utvärderingen(Wistedt 2001, s. 92−93). Den ledande principen för regeringssatsningenvar istället övertygelsen om att felet borde sökashos de mansdominerade utbildningarna, något som ställde krav pågenomgripande reformer av både innehåll i och organisation avundervisningen.De utbildningar som lyckades i sin rekrytering av nya grupperstuderande hade vissa drag gemensamma, principer som styrde detpedagogiska arbetet:• Många kvinnor var verksamma inom programmen, inte barakvinnliga studenter utan också kvinnliga lärare och handledare.• Det fanns en stor variation i ålder, erfarenhet och social bakgrundbland studenterna.• Programmen var relativt små (