SOU - Regeringen

Bilaga 3 SOU 2004:43och betraktas som könsneutrala. 4 Ett ytterligare exempel på enavledning med tydligt maskulint ursprung, men som numera användsockså om kvinnor är -man som i t.ex. brandman eller tjänsteman.Det finns också enstaka exempel på att nya könsneutrala yrkesbeteckningarhar skapats. Det könsneutrala riksdagsledamot vart.ex. tänkt att ersätta riksdagsman. Men införandet av denna nyabeteckning tycks inte ha resulterat i en könsneutral representationav riksdagens ledamöter i dagspressen. Uppdelningen mellan manligaoch kvinnliga riksdagsledamöter upprätthölls genom att riksdagsledamothuvudsakligen användes om kvinnor, medan riksdagsmanäven fortsättningsvis användes om män (Himanen 1990:69ff.).I svenska undersökningar av yrkesbeteckningar har man främsttagit fasta på hur kvinnor omtalas och betecknas. 5 En omfångsrikstudie som undersökt hur kvinnor omtalas i dagspress från 1960-talet till 1980-talet visar på en viss ökning av antalet neutralabeteckningar för kvinnor (Himanen 1990:47). 6 En uppföljning avdenna studie, där särskilt kvinnliga yrkesbeteckningar beaktats, hargenomförts på pressmaterial från år 1987 (Holmberg 1995). 7 Entredje studie av kvinnliga yrkesbeteckningar redovisar några4Beträffande de parallella yrkesbeteckningarnas tillkomsthistoria, kan man konstatera att demaskulina ordbildningarna nästan undantagslöst har bildats först, medan ordets femininaform har tillkommit senare. Bildningarna på -are och -ör är som regel primära i förhållandetill de feminina -(ar)inna och -ös. Men det finns också två exempel på yrkesbeteckningar därden feminina ordbildningen faktiskt är primär: sjukskötare och städare. Dessa ord är bildadeanalogt med de feminina orden sjuksköterska och städerska (Thorell 1981:105). Det finnsäven exempel på feminina ordbildningar som saknar maskulin motsvarighet i standardspråket:sömmerska och kokerska (Söderbergh 1968:67).5I våra nordiska grannländer har man i större utsträckning undersökt hur både män ochkvinnor omtalas i dagspress, däribland i yrkesbeteckningar. Se exempelvis Siivonen 1994 somstuderat yrkesbeteckningar och pronomenbruk i finlandssvensk dagspress under 1990;Vatvedt Fjeld 2003 som studerat könsmarkerade personbenämningar i norsk tidningskorpus,-kvinne och -mann och Nübling 2001 som studerat hur naturligt kön uttrycks i isländskasubstantiv som avser män och kvinnor.6Förutom yrkesbeteckningar, omfattar Himanens studie också andra personbetecknandesubstantiv, t.ex. nationalitetsbeteckningar som kinesiska, och beteckningar som friherrinnaoch biskopinna. Dessutom undersöks bruket av pronomen i tredje person, dvs. dels användningav han i generaliserande syfte om både män och kvinnor, dels bruket av frasen han ellerhon (Himanen 1990).7Holmbergs undersökning av kvinnliga yrkesbeteckningar i dagspress från 1987 visar ettnågot förvånande resultat. Här fanns nämligen ett förhållandevis stort antal feminina yrkesbeteckningar.Det ges tre möjliga förklaringar till detta. För det första så saknas neutralaalternativ till ett antal kvinnoyrken, exv. sjuksköterska, barnmorska. I de fall där parallellayrkesbeteckningar förekommer, exv. sångare-sångerska, aktör-aktris, och där den kvinnligaformen väljs, antas att titelns kvinnliga form markerar en specifik kvalitet eller karaktär, exv.beträffande sångrösten. En stor andel av yrkesbeteckningarna fanns också i kontexter somfavoriserar kvinnliga yrkesbeteckningar: historiska texter, exotiska kontexter och fiktivatexter (Holmberg 1995:70f.). I nekrologer används exempelvis titeln lärarinna, något somockså Himanen konstaterat (1990:48).266