Varför avskiljdes inte Telias nätverksamhet? - Bertil Thorngren

Från marknadspriser via socialt och regionalt utjämnande priser till nya
försök att kostnadsrelatera teletjänsters priser (1935-1991)
Telegrafverket började i samverkan med det politiska bygget av ”den svenska
modellen” att ta ett socialt och regionalt ansvar under 1930-talet. Ledde till
strukturell regionalekonomisk utjämning - men också till ickekostnadsrelaterade
priser
1935 övertog för första gången Telegrafverket kostnader för vissa ledningar i glesbygd utan
vinstförväntningar. 95
Enligt 1920 års bestämmelser skulle verket vid stationer med minst 50 huvudabonnemang
bekosta lokal och telefonist (från 1935 35 abonnemang). 96 Vid varje sådan station skulle
verket också svara för kostnaderna för anläggning och underhåll av ledningar till
huvudapparat inom en så kallad frikrets. Utanför frikretsen samt vid station utan frikrets,
fick abonnenterna alltså själva betala anläggning och underhåll av ledningen in till station. 97
1921 hade frikretsen omfattat planlagda samhällen, och där sådana inte förekom, ett
cirkelformat område med radie av 0,5 kilometer (senare på affärsmässiga villkor något
utvidgat).
Telegrafstyrelsens beslut 1935 bestod i att införa frikrets för alla stationer i landet samt
utvidga frikretsradien till två kilometer (det innebar dock inte att verket övertog
kostnaderna för lokal och telefonistbetjäning vid de mindre stationerna). 98 Projektet
beräknades ta sex år. Skulle omfatta inrättande av frikrets vid 3 260 stationer, övertagande
av 41 500 kilometer privatägda huvudledningar, och befrielse från hyresavgifter
(avståndsberoende abonnemangsavgifter) för 30 300 kilometer huvudledningar. Projektet
95 Heimbürger 1974 (vol.1), s. 258-298, Se även artikel om ”korssubventioneringarnas historia” i SOU 1990:27, Bilaga 3
(Teletaxorna och historien, av Bengt Ringborg, i sin tur utdrag ur Teldok Rapport 36, vilken i sin tur vilade på Heimbürger !).
96 Heimbürger 1974 (vol.1), s. 188, 258. Telegrafverket skulle förränta sitt kapital med minst 6 %
97 Ibidem, s. 259, Abonnenten utanför frikretsen hade tre ekonomiska alternativ (s. 259-263): (1) Själv anordna och
underhålla ledningen. (2) Låta Telegrafverket mot räkning anlägga ledningen (fortfarande i abonnentens ägo). I princip var det då
förbjudet att anlägga ledningen längs Telegrafverkets stolplinje. Det tilläts dock i undantagsfall, till exempel i väldigt glesa bygder.
I vissa fall förekom hela fyra parallella stolplinjer trots att en enda skulle varit tillräckligt (!) (s. 267). (3) Hyra en ledning från
Telegrafverket, då mot fastställda inträdes- och (avståndsberoende) abonnemangsavgifter. Inträdesavgiften berodde på huruvida
ny stolplinje krävdes eller inte. Avgifter 1921 respektive 1942: Inträdesavgift per 100 meter (ny stolplinje): 37,50 kr respektive
25 kr; (befintlig stolplinje) 15 kr. resp. 15 kr.; abonnemangsavgift per kvartal och 100 meter: 75 öre resp 35 öre. (Augusti 1942
infördes nya avgifter för privatägda ledningar - se ibidem, s. 266.)
98 Heimbürger 1974, vol.1, s. 268-270.; Det fanns också så kallade fristående samtalsstationer som inte inräknades i alla stationer.
De räknades inte som ”vanliga” stationer eftersom de saknade abonnenter ! Det handlade om samtalsapparater för allmänheten
som blev relativt vanliga i avlägsna byar i Norrlands inland (jämför telefonautomater). För att anordna en sådan fristående
samtalsstation fordrades i allmänhet att byborna tillhandahöll stolpar, transportmöjligheter och hantlangning (till byar utan
vägförbindelse drogs ofta ledningen i träd). 1930 fanns 1091 fristående samtalsstationer (varav 1057 i Norrland). Många av de
fristående samtalsstationerna övergick dock ofta till ”vanliga” stationer - detta så fort någon bybo köpte ett eget abonnemang. Nya
fristående samtalsstationer tillkom dock successivt så att det totala antalet hölls relativt konstant åtminstone fram till mitten av
1940-talet. Från 1944 befriades intressenter från skyldigheten att på egen bekostnad tillhandahålla stolpar, transport och
hantlangning (de som hade egen skog skulle dock tillhandahålla stolpar till skäligt pris). Detta var ett led i Telegrafverkets
anordnande av stationer i de 942 stationsområden som enligt stationsområdesplanering från 1937 saknade station. Genom att först
upprätta fristående samtalsstationer skulle Telegrafverket få kännedom inte bara om befolkningen önskade få telefon, utan också
var stationer borde anordnas. (Källa Heimbürger 1974, vol.1, s. 205,287).
43