Varför avskiljdes inte Telias nätverksamhet? - Bertil Thorngren

54
börja gälla 1 juli 1993), stängde Konkurrensverket slutligt ärendet den 23 juni 1993. Alltså
samma ärende som Comvik anmält till Konkurrensombudsmannen mer än åtta år tidigare.
Comvik var alltså en betydelsefull pådrivare på vägen mot kostnadsrelaterad prissättning.
Allt större affärsutrymme för tredjepartstrafik under 1980-talet
Omfattningen av tredjepartstrafiken i Sverige och internationellt är, förutom avtalen med
aktörerna i luftfartens infrasystem, för mig oklar (har inte hittat någon litteratur; har heller
inte undersökt Televerkets arkiv i ärendet; den intresserade kan dock ta en titt i fotnoten för
några detaljer kring priser och andra villkor 1949-1965). 128 Klart är dock att affärsutrymmet
för tredjepartstrafik ökade allt mer i takt med: (1) Teknikens vidgning av utrymmet i hyrda
förbindelser; (2) tillträdet till nya satelliter vid sidan om det internationellt kontrollerade
Intelsatsystemet; samt (3) i takt med att allt fler och allt större organisationer efterfrågade
allt mer teletjänster (nätkapacitet). Se även under rubriken systemtransformerande tekniska
förändringar längre fram.
Boken om Televerkets historia 1966-1993 anger följande angående tredjepartstrafikens
utveckling:
”Under 70- och 80-talen tillämpades […] för några få kunder med större datanät, som
bedrev s k tredjepartstrafik med hjälp av uthyrda ledningar, s k volymtaxering. […] De
flesta televerk ansåg sig ha ensamrätt att bedriva sådan [tredjeparts-]trafik och försökte
antingen förbjuda den eller ta ut så höga avgifter för kunderna att lönsamheten för dem
skulle bli låg. Från Televerkets sida ville man förhindra denna ’russinplockning’ av
lönsam trafik.
Volymtaxeringen innebar att kunden, förutom abonnemangsavgift för själva ledningen,
också skulle betala ett visst pris per överförd informationsmängd (meddelande, paket,
kilobit etc).
Televerket var verksamt i olika sammanslutningar för att få bort de icke
kostnadsrelaterade taxeprinciperna.
128 Prissättningen av uthyrd kapacitet som skulle användas för tredjepartstrafik gjordes så att incitamenten för att ingå sådana avtal
skulle reduceras avsevärt. Hyrestagarna kunde till en början (1949) välja mellan två alternativa taxeringsprinciper: (1) pris per
trafikvolym (beläggningstid) alternativt (2) pris per antal brukare. Det första alternativet innebar att teleförvaltningen mätte
beläggningstiden, varefter hyresgästerna (för fjärrskrift) betalade en minimiavgift på 100 telexperioder per dag (i stället för
normala 80 perioder per dag; en genomsnittlig telexförbindelse användes 44 telexperioder per dag). Om förbindelsen var belagd
längre tid än 160 telexperioder per dag tillkom ytterligare avgifter. Det andra alternativet innebar att två brukare betalade 110
telexperioder per dag, tre brukare 128 telexperioder, fyra brukare 142, fem brukare 152, sex brukare 156, och ännu dyrare för fler
än sex brukare. 1951 förändrades prissättningen. Alternativ (1) togs bort, och priserna för alternativ (2) ändrades till 110
telexperioder per dag, oavsett antalet brukare.
Prissättningen var dock inte helt konsekvent. Flygbolagens gemensamma teleoperatör SITA, som under slutet av 1950-talet utökat
sitt nät av hyrda förbindelser även till Sverige, behövde till exempel bara betala normal hyresavgift till Televerket (alltså ingen
särskild avgift för tredjepartstrafik). En bidragande orsak till det var att luftfartsmyndigheter bara betalat normala hyresavgifter för
de internationella tråd- och radioförbindelser som hade varit i bruk sedan före andra världskriget.
Vid slutet av 1965 hyrde flygbolag 27 fjärrskriftsförbindelser till Hamburg, Köpenhamn, Helsingfors och Oslo. Av dessa hyrdes
22 förbindelser av SAS, tre av SITA, och två av Pan American World Airways. Luftfartsverket hyrde sju internationella
fjärrskriftsförbindelser. Övriga omfattning av tredjepartstrafiken för mig okänd. Gissningsvis mycket begränsad omfattning; dock
några fler aktörer än enbart dom i luftfartens infrasystem. (Källa: Se Heimbürger & Tahvanainen 1989, s 367-379 samt Lernevall
& Åkesson 1997, s. 487-488).