FULLTEXT02

vecklingen av de olika samtalsmönstren tycks i hög grad vara beroende
av vilket motstånd man förmår att bjuda som handledare.
Till en början har samtalen ofta en bekräftande karaktär. Handledaren
bekräftar, medvetet eller omedvetet, de tankar och idéer som kommer till
uttryck genom att lyssna, nicka, ”humma” eller ge respons och framför
allt bryter inte handledaren gruppens samstämmiga uttalanden med frågor
som utmanar deras sätt att tänka. Pedagogerna i arbetslaget faller ofta
in i varandras tal och ger uttryck för att de tycker likadant, känner igen
sig, ser likheter etc. Detta mönster tycks visa sig i alla handledningssamtal,
men den viktiga skillnaden är om mönstret blir bestående eller ej. För
vissa handledare är det bara en övergående fas innan handledare och arbetslag
lärt känna varandra och handledarna börjat ställa mer utmanande
frågor.
I vissa fall kan denna typ av bekräftande samtalsmönster bestå: de pedagoger
som handleds fortsätter att bekräfta varandra och handledaren
har svårt att genom sina frågor ”bjuda motstånd” så att samtalet fördjupas
och utvecklas. I detta mönster knyts inte erfarenheterna till teorier och
värderingar, utan stannar vid ett beskrivande av erfarenheter. De bekräftande
samtalen kan ibland gå över i ett mer befästande mönster med
enkla konstateranden, vilket kan leda till att man odlar myter, söker hinder
och enas om vissa ”olösliga” problem. När denna typ av mönster
uppträder är varken handledarens frågande eller lyssnande särskilt utvecklat.
I mitt empiriska material uppträder ett sådant mönster i några
handledningssamtal, men inte särskilt ofta.
En svårighet som handledarna nämner är förmågan att ställa frågor och
följdfrågor, att bjuda det motstånd som behövs för att samtalet ska utvecklas.
Ett samtal som har till uppgift att få de som samtalar att sträva
efter att förstå varandra och lära av varandra behöver ha ett moment av
eftertänksamhet och stämning av positiv nyfikenhet på varandras tankar.
Det gäller att som handledare ställa frågor som håller kvar ett fokus i
samtalet, som väcker nyfikenhet och fördjupar pedagogernas intresse och
som ifrågasätter och synliggör det man tagit för givet. Det handlar om
frågor som inte har givna svar och som sätter igång reflektion.
Om handledaren förmår att bjuda motstånd genom frågor kring hur
gruppen tänker, kan samtalet utvecklas till ett synliggörande av likheter
och olikheter, av olika perspektiv, där allas tankar blir synliga. Analysen
av det empiriska materialet visar att detta samtalsmönster utvecklas i
vissa handledningssamtal, där handledaren förmår synliggöra hur olika
eller lika pedagogerna i arbetslaget tänker t ex kring innebörden i olika
begrepp, sitt sätt att handla eller kring utgångspunkterna för arbetet.
Om handledaren leder samtalet så att allas tankar blir en del av samtalet
kan det så småningom utvecklas ett mer kunskapande mönster för samtalet,
där man fokuserar nya frågeställningar, utvecklar nya sätt att tänka
115