FULLTEXT02

Lyssnandet
Den kommunicerande och lärande människan kan beskrivas som en i
grunden social och lyssnande varelse. Lyssnandet betraktas som en
närmast självklar, oproblematisk och osynlig aspekt i kommunikationen
mellan människor, trots att vi dagligen ägnar oss åt att skapa och lära oss
av sociala relationer genom att lyssna. Att lyssna är en viktig förutsättning
för kollegial reflektion.
Hammerén (2002) menar att ett öppet lyssnande med nyfikenhet och
respons på varandras erfarenheter är en förutsättning för att erfarenheter
ska bli föremål för reflektion och omprövas till nya insikter. Reflektion
över erfarenheter är viktigt för att man ska kunna ompröva sitt yrkeskunnande
och skapa ny kunskap.
Hansson (2007) anser att människor lägger ner mer tid på att tala än att
lyssna. Han menar att lyssnandet har tre krav: villighet att lyssna, intresse
för den andra parten och nollställdhet (avsaknad av förutfattade meningar).
Pramling Samuelsson m fl (2008) skriver att ” medan att höra är något
som så att säga sker av sig självt, förutsatt att vi har fungerande öron, är
lyssna en aktivitet. Att lyssna är något vi gör aktivt, det sker inte bara” (s
102).
Att möta varandra med ett öppet lyssnande innebär också att man erkänner
den andres berättelse. Lindseth (1991) benämner detta som en
relationsetik i mötet med den andre. Ett öppet lyssnande innebär ett förhållningssätt
där man erkänner varandra och där det inte finns något som
är rätt eller fel.
Åberg & Lenz-Taguchi (2005) beskriver i boken ”Lyssnandets pedagogik”
en pedagogik som innebär att man lyssnar i första hand till barnen,
men även till kollegor, föräldrar, det omgivande samhället och läroplanen.
Man kommer då att upptäcka att det går att höra samma sak på
många olika sätt. Att förhandla mening med andra innebär att man måste
lyssna noga och eftertänksamt. I ett sådant arbete är pedagogisk dokumentation
ett viktigt verktyg. Genom den pedagogiska dokumentationen
kommer man att upptäcka att, för att kunna vara lärande och kunskapsskapande
subjekt, behöver man varandra:
”Vi behöver varandra för att skapa ny mening och kunskap. Vi behöver varandra
för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är
detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting,
eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra
uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om
detta. Därför har vi slutat att leta sanningen om barnet, och i stället i dialog med
barnet frågat oss vad ett barn kan bli.” (s 149)
21