FULLTEXT02

”Det är viktigt att man håller sig till ett ämne i taget, men jag märkte att de började
prata om så många olika saker och det var svårt att som handledare hantera
det. När jag lyssnade på bandet från första handledningstillfället tänkte jag, jag
måste få dem att prata om barnen och deras lärande och utveckling’, men samtidigt
känns det helt fel att ställa sådana frågor när det är helt upptagna med att
hålla näsorna över vattenytan. Jag tror att man måste börja där arbetslagen står.
Om de uppfattar att de har en fråga som är viktig att diskutera tror jag att man bör
börja där, även om jag kanske vill att de ska prata om något annat. Det är något
som jag insett med tiden. Genom att lyssna märkte jag också att det pratades så
mycket om olika saker och att jag kom in väldigt lite. Jag skulle säga till att man
skulle stoppa nu, men det flöt bara iväg. Det blev lätt mycket vuxenprat och lite
fokus på barnen. Arbetslaget har ju haft behov av att prata om olika saker och jag
hittade själv inte in på något sätt. Jag tycker att det har varit svårt att hitta min
roll. Till andra handledningstillfället bytte jag strategi och försökte fokusera på
barnen. Jag tycker att det lyckades ganska bra.”
I sina reflektioner efter handledningssamtalen ställer hon upprepade
gånger frågan ”är jag handledare eller mentor”, vilket för tankarna till
hantverkstraditionen.
”Jag förstår att det finns behov av att prata, att bli lyssnad till, och att man får
möjlighet att reflektera över vad som hänt och hur man ska gå vidare. Min roll
blir till stor del att sortera deras frågor – vissa saker bör de ta upp med ledningen,
vissa kan de lösa själva. Annars tycker jag att det är svårt vilken roll jag ska ha.
Jag har återigen hamnat i en situation där jag måste klargöra för mig själv om jag
är handledare eller mentor.”
För att arbetslagen under ett samtal ska kunna synliggöra och förstå mer
kring en frågeställning behöver alla komma till tals och belysa en fråga
ur flera olika perspektiv, men det finns samtidigt en risk att samtalet blir
för associativt, där var och en associerar vidare och att samtalet leds bort
från den röda tråden.
”Det finns en risk att det blir en pratklubb om handledaren inte styr upp, det gäller
att hålla en röd tråd i samtalen. Jag skulle vilja egentligen vilja bryta snabbare,
jag har svårt när någon börjar prata om sånt som vi inte skulle prata om.”
I intervjuer och reflektioner ger handledaren i huvudsak uttryck för ett
instrumentellt lärande. Hennes reflektioner handlar mer om hennes sätt
att leda samtalen än vad hon lär sig. Hon visar i sitt sätt att tänka och
handla, enligt min empiri, att hon agerar snarare som en mentor än som
en handledare som handlar i enlighet med modellen handling och reflektion.
87