Svensk television - en mediehistoria
Svensk television - en mediehistoria
Svensk television - en mediehistoria
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
man anta – helt annat sätt än press<strong>en</strong>s (eller radions) motsvarigheter.<br />
Nils-Petter Sundgr<strong>en</strong>, som 1963 efterträdde Arne Weise respektive<br />
Gunnar Oldin som huvudansvarig för Filmkrönika (som programmet<br />
då ännu hette), kom under många år att fungera som <strong>en</strong> nationell<br />
symbol för seriös filmkritik. Efterträdar<strong>en</strong> Gunnar Rehlin fick s<strong>en</strong>are<br />
(1994–1998) snarast roll<strong>en</strong> av pret<strong>en</strong>tiös cinefil. Av s<strong>en</strong>are års programledare<br />
märks kanske främst Orvar Säfström som mer framstår<br />
som ung film<strong>en</strong>tusiast (”film-nörd” eller ”fan”) än tidigare mer distingerade<br />
föregångare.<br />
I c<strong>en</strong>trum för Filmkrönikans programform står inte bara värdering<strong>en</strong><br />
av de <strong>en</strong>skilda filmerna. Citat från de filmer som rec<strong>en</strong>seras samt<br />
intervjuer med aktuella repres<strong>en</strong>tanter för filmkultur<strong>en</strong> (regissörer,<br />
skådespelare, produc<strong>en</strong>ter, politiker etcetera) har sedan start<strong>en</strong> hört<br />
till de stå<strong>en</strong>de inslag<strong>en</strong>. Urvalet av de filmcitat som fyllt filmkrönikorna<br />
(och andra filmprogram) har självfallet oftast sin grund i filmbolag<strong>en</strong>s<br />
marknadsföring, m<strong>en</strong> pres<strong>en</strong>teras ändå som del i <strong>en</strong> normativ<br />
filmkritisk diskurs. D<strong>en</strong>na normativa diskurs är föränderlig. Attityderna<br />
g<strong>en</strong>temot filmmediet, tv-publik<strong>en</strong> och de filmer som pres<strong>en</strong>teras<br />
ser inte likadana ut 1956 som 2007. Självfallet lever programmet<br />
i hög grad i symbios med <strong>en</strong> omgivande filmkultur – filmutbud,<br />
politiska strömningar, kulturteoretisk jargong eller publik popularitet<br />
styr i hög grad innehållet. D<strong>en</strong> visuella form<strong>en</strong> leder dock till retoriska<br />
grepp (såväl medvetna som mer omedvetna tidstypiska inslag)<br />
främmande för press<strong>en</strong>s dagskritik eller tidskriftsartiklar och böcker.<br />
Dessutom utgör Filmkrönikans institutionella hemvist – d<strong>en</strong> nationella<br />
<strong>television</strong><strong>en</strong> – ytterligare <strong>en</strong> aspekt som fjärmar d<strong>en</strong> från andra röster<br />
i d<strong>en</strong> filmkulturella off<strong>en</strong>tlighet<strong>en</strong>. Med sitt allmännyttiga uppdrag<br />
får programmet <strong>en</strong> pot<strong>en</strong>tiellt annorlunda uppgift än <strong>en</strong> dagstidning.<br />
Hur förhålla sig till <strong>en</strong> politiskt initierad filmpolitik? Hur agera g<strong>en</strong>temot<br />
filmrelaterade myndigheter som biografbyrån?<br />
Det finns självfallet andra möjliga undersökningsobjekt inom tv än<br />
just Filmkrönikan värda att ta fasta på i sammanhanget. Pres<strong>en</strong>tation<br />
av långfilmer, retrospektiva seriers estetiska kappa, filmers programsättning,<br />
programpres<strong>en</strong>tatörers sätt att introducera särskilda filmer,<br />
inbjudna experter som filmpres<strong>en</strong>tatörer eller debatter om film är alla<br />
delar av <strong>en</strong> visualiserad filmkritik och filmhistoria. Man kan också dra<br />
diskussion<strong>en</strong> än längre och fundera över hur man i <strong>television</strong><strong>en</strong> styckar<br />
upp spelfilm och använder som illustrationsexempel eller som källmaterial<br />
i exempelvis historiska kompilationsdokum<strong>en</strong>tärer. I d<strong>en</strong>na<br />
text kommer jag dock främst att diskutera ett antal inslag från pro-<br />
113
Change language