Svensk television - en mediehistoria

sonen inte tycker fars texter är tillräckligt seriösa för hans tidning eller
att Lasse puttar golf och spelar schack bättre. Som i de flesta komiska
genrer uppstår ständigt smärre missförstånd, där man ringer polisen
(väldigt ofta faktiskt och de kommer!). I allmänhet kan man tala om att
vi presenteras olika former av könsgruff mellan makarna – om hurdana
män respektive kvinnor är, men det är aldrig fråga om djup och varaktig
söndring. Smågnabbet kan även handla om skillnader mellan generationer
eller klasser. Ingetdera skall ses som politiska markeringar utan naturaliseringar
av stereotyper, självklarheter. I det andra avsnittet konfronteras
familjen exempelvis med högt – lågt, populärkultur – finkultur
och tonåring – vuxen. Mamma vinner ett restaurangbesök med Pop-
Martin (Gösta Ekman) och den ”fina” matsedeln ställs emot ”att vara
sig själv” kontra ”kändisskap”. Just i denna scen interfolieras deras samtal
med ett slags nummerrevy i crazy-anda där kyparen Mille Schmidt
endast presenterar rätter med champinjoner, för att därefter klaga på att
folk är som ”galna med att ha champinjoner”! Under måltiden stiger
Pop-Martin upp på scenen och sjunger ”It’s a mad, mad world, sad, sad,
world”, vilket inom genren kan ses som typiskt historiskt sett. Man
blandar varietémässigt olika typer av inslag, men i det här fallet vill man
driva med popsångarens tungsinne utan påtagligt intellektuellt djup.
Utöver detta fortsätter de absurda inslagen med att en i flera episoder
pågående läkarsåpa spelas upp i familjens tv, där regissören Hasse Ekman
spelar tjusig doktor och Lena Söderblom syster. På flera plan möter
vi en drift med populärkulturen, vilket faktiskt skapar ett dubbelt
budskap inomtextligt i serien. Den tar på något sätt inte sig själv på allvar,
rycker undan mattan på sig själv. Den tar inte heller genren på allvar,
tycks det. Detta skulle möjligen förklara varför den inte vinner större
popularitet. En nödvändig ingrediens i all dramatik är nämligen autenticiteten
– att vi tror på karaktärerna mitt i denna lek med stereotyper
och överdrifter. Om man å ena sidan kan rikta kritik mot Niklasons
utifrån estetiska kategorier som avsaknad av punchlines och tempo –
kan seriens brist på appeal å andra sidan också ligga just i att den inte tar
sin publik på allvar.
Man använder sig i serien av tydliga komiska signaler, det vill säga
genremarkörer som talar om att det här är roligt, vilket exempelvis
tydliggörs genom att familjen bor på Bechamelvägen 33. Just det faktum
att pappa arbetar som kåsör kan lägga ribban för hur oförargligt
och småroligt det här är tänkt att vara. Den komik som sticker ut mest
är de tidigare nämnda inslagen av crazy-humor, varför blotta närvaron
av alla dessa gästartister signalerar en önskad förväntningshorisont –
178