Svensk television - en mediehistoria

låter sig intervjuas under pågående regiarbete. Allroth tvingas ju här
ta till knep som champagne och hummer för att få honom att ställa
upp. Han gör sig alltså först otillgänglig för att sedan få ställa villkoren
för samtalssituationen. ”Den widerbergska metoden” är i fokus
även i detta reportage, men den ifrågasätts inte som i Barnekows program.
Inslagen i Inför Vildanden: Möte med Widerberg understryker snarare
det unika med att Widerberg sätter upp Ibsen i tv. Annars framhålls
det viktigaste i ”Den widerbergska metoden”: Relationen mellan
skådespelarna istället för identifikation med rollen, samt vikten av att
ta bort skrymmande symboler i texten. Kinnaman och von Brömssen
beskrivs av Widerberg som exceptionellt begåvade aktörer, och detta
repeteras senare, liksom det mesta som sägs av Widerberg om arbetet
med Vildanden, i pressen.
Då det gäller receptionen kan man övergripande och generellt säga
att de områden som skribenterna intresserar sig mest för efter sändningen
av samtliga avsnitt av Vildanden gäller: 1) Det tredelade formatet
och hur detta stör Ibsens flöde i dramat. Man intresserar sig också
för 2) Widerbergs casting - framför allt valet av ”Albert och Herbert”,
3) Skådespeleriet, vilket inkluderar Widerbergs metod att regissera,
samt i anknytning till detta, samt 4) Widerbergs krav på realism och
vilka problem detta för med sig, i synnerhet då de symboliska inslagen
i Ibsens text förlorar sin mening.
Över lag hyllas Widerbergs Vildanden. Ordet ”mästerverk” dyker
upp i många artiklar, och man menar att det till största delen beror på
Widerbergs val av skådespelare och hans säkra handlag med personinstruktionen.
I synnerhet riktas lovorden mot Kinnamans och von
Brömssens insatser. Det man intresserar sig för efter sändningarna är
alltså i princip samma saker som innan. (Den förhöjda realismen, som ju
var ett av ”Den widerbergska metodens” primära mål, är undantaget artiklarna
före sändning, vilket har sin naturliga förklaring i att det var
först i och med visningen av Vildanden man kunde skönja denna förhöjda
realism.) Vad berodde detta på? Hade man blivit påverkad av de offentliga
diskussioner som förts innan? Förmodligen. Då det som sagts
före sändningen, och det som sagts i tv-intervjuer oftast har haft Widerberg
själv som upphovsman är det inte allt för långsökt att dra slutsatsen
att skribenterna tagit intryck av detta.
Det är nog inte heller allt för långsökt att diskutera Widerberg själv
i relation till begreppen persona och biografisk legend. Den officiella
konstruerade bilden av Widerberg kan i så fall ses som en persona som
är sammanlänkad av en skådespelarroll som är förknippad med vissa
244