Svensk television - en mediehistoria

9. Bo Widerberg, Visionen i svensk film (Stockholm: Bonniers 1962).
10. Gunilla Jensen, Tv-regi: Bo Widerberg, (Stockholm: Sveriges Radios förlag, 1979).
Programmet inför pjäsen sändes i TV 2, 1979-12-23.
11. Se t ex: Åke Janzon, ”En handelsresandes död i TV 2: En oerhörd föreställning”,
Svenska Dagbladet 1979-11-29, Allan Fagerström, ”En enastående prestation
av Carl-Gustaf”, Aftonbladet 1979-11-29.
12. Jensen, 265f. Samt t ex: Jan Aghed: ”Widerbergs regidebut i tv avslöjas: Kriser,
psykproblem, avbrott”, Sydsvenska Dagbladet, 1979-11-15, Anders Leopold:
”Nu stormar det kring Widerberg igen …” Expressen 1979-11-16
13. Jensen, 246ff.
14. För en djupare inblick i ”Den widerbergska metodens” rötter, se framför allt:
Elia Kazan, A Life (New York: Da Capo Press, 1988/1997), Lee Strasberg, A
Dream Of Passion: The Development of The Method (London: Methuen Drama,
1988/1989) samt Konstantin Stanislavskij, En skådespelares arbete med sig själv
(Stockholm: Norstedts, 2007) (Originalets titel: Rabota aktera nad soboj, första
ryska utgåvan 1937) och Konstantin Stanislavskij, Att vara äkta på scen: Om skådespelarens
arbetsmoral och teknik., (Texturval) (Hedemora/Möklinta: Gidlunds
förlag, 1986/2003). ”Den widerbergska metoden” kan ses som ett exempel på
att Widerberg mer än en pionjär var en introduktör av utländska idéer på samma
sätt som han då han skrev Visionen i svensk film till stora delar introducerade
idéer av Truffaut och Godard, portalfigurerna inom fransk Nouvelle Vague.
Den speciella typ av stil som kunde ses i Nouvelle Vague-filmerna återkom
också i Widerbergs egna filmer, speciellt de tidiga: Här fanns långa tagningar
med starkt dokumentär prägel, och dialogen var ofta var improviserad. Från
de engelska Kitchen sink-filmerna och John Cassavetes tog Widerberg intryck
av realismen. I dessa strömningar var det faktum att man ofta filmade med billig
teknisk utrustning i befintliga miljöer som skapade en känsla av autenticitet
och realism, något som naturligtvis också påverkade skådespeleriet. Både
när det gäller Widerbergs dramatik och filmer så var han i synnerhet influerad
av amerikanska dramatiker som Eugene O’Neill, Edward Albee och Tennessee
Williams, men också Elia Kazans filmer gjorde intryck på honom (Se Liv till
varje pris (Stefan Jarl, Sverige, 1998). Widerberg utvecklade ursprungligen sin
metod redan i början av 60-talet tillsammans med Keve Hjelm och Thommy
Berggren då de spelade in Kvarteret Korpen (Bo Widerberg, Sverige, 1963) som
från början var tänkt som pjäs med titeln En Stuhl, Madame! Se Ingmar Björkstén,
Bo Widerberg: Författaren, Teatermannen, Filmskaparen (Stockholm: Forum,
1971), 73, 103.
15. Ett exempel är Widerbergs omarbetning av Hebriana. I samband med visningen
av pjäsen på Kanal 1 intervjuades Norén av Jensen, och där tog han bestämt
avstånd från Widerbergs bearbetning. (Hebriana: Inledning, Kanal 1 1990-04-
247