Svensk television - en mediehistoria

han. ”Därigenom kan man få fram de överraskningseffekter, som är
önskvärda och som hör till för att det hela skall bli verklighetstroget.” 33
Grundmaterialet var alltså omfattande, men innehöll ingenting om
en förmodad utgång av rättens prövning. Tanken var istället att skapa
en så autentisk rättegångssituation som möjligt när spelet började. För
domstolens ledamöter var detta inget problem, medan det för skådespelarna
innebar att de ställdes inför nya och ovanliga krav:
De hade inga manuskript, de skulle tala med egen tunga, själva formulera
sina repliker och göra det utan att avvika en millimeter från vad som var
uppgjort av händelseförlopp och personteckning. Det var absolut förbjudet
att i ett trängt läge börja fabulera och ösa ur egen fatabur. Gjorde man det
kunde allting rasa. Kom frågor som inte hade någon täckning i den information
som man fått och läst in fick man lov att slingra sig ur knipan genom
att säga att man inte visste eller inte kom ihåg. 34
Mottagandet hos publik och press
Genom att fokusera det offentliga mottagandet av tv-rättegångarna,
kan man som tidigare nämnts konstatera att det redan vi denna tidpunkt,
det vill säga långt före 1990-talets reality-tv och dokusåpor,
existerar ett slags symbios mellan dagspressen och tv-mediet. 35 Ofta
är det tv-rättegångarnas hybridkaraktär som står i fokus när man diskuterar
deras funktion som informationskälla och underhållande tvdramatik:
Och nu går väl diskussionen vidare på arbetsplatser, i hem och spårvagnar
om domslutet. Det här programmet har verkligen engagerat oss, det har
blivit en angelägenhet. [...] Vad har då varit det angelägna i det? Främst att
det ville vara ett spel om envar av oss: Vi kan ju alla lätt hamna i en situation
lik Olov Hanssons. 36
Helhetsintrycket av serien är emellertid gott. Den har varit ambitiöst gjord,
fri från lättköpta effekter och framförallt har den varit instruktiv. [...] En
nyttig lektion med en vardagstragedi som bakgrund. 37
Och om programmet i dess helhet vill man säga att det inte endast givit en
förnyad insikt i rättsväsen och domstolsförfarande utan att det också förmedlat
nära och intensiva porträtt av tre ungdomar – inte bara som brottslingar,
som ”klichéer” och typfall, utan också som människor. 38
72