Svensk television - en mediehistoria

las till Granskningsnämnden, vartefter SVT biktar sig offentligt för
tittarna och erhåller absolution av både staten och tv-publiken. 23 Den
teoretiska utvecklingen må under lång tid ha utmanat speglingsmetaforens
giltighet, men den är alltså fortfarande fast förankrad både i den
breda, allmänna förståelsen av televisionen (vilket inte utesluter att
man som tittare kan ställa sig kritisk till det som visas i tv-rutan) och i
televisionens – framför allt i public service-televisionens – självbild.
Televisionens Nu, Du och Vi
Den andra sidan av tv-mediets temporala dimension är alltså nuet. Televisionen
lever i ett nu som innefattas av dess samtidighet och kollektivitet.
Tv-sändningarna följs av många tittare som delar en måhända
föreställd upplevelse av ett gemensamt nu. Föreställd, då ju direktsändningen
– det främsta tecknet för mediets ”liveness” – långt ifrån alltid
är reell.
Detta föreställda nu kan gestaltas i nyhetsprogram, sportsändningar
eller debatter; genrer vars program ofta har täckning för sin föregivna
samtidighet. I andra typer av program – i reality-tv, i lekprogram eller
i talk shows – är samtidigheten i stället minst lika ofta en illusion.
Televisionens direkta och familjära tilltal är ett medel i denna strävan
att upprätthålla föreställningen om ett ständigt nu. En annan strategi
är symbiosen med andra medier – framför allt med tabloidpressen –
som får understödja upprättandet av samtidighet. Detta har inte minst
uppmärksammats i relationen mellan dokusåporna och kvällspressen.
Program inspelade långt i förväg behandlas i spalterna som vore de
nyheter. Spektakulära händelser från dokusåpor eller talk shows släpps
till pressen och figurerar i förhandsartiklar tätt inpå sändning som små
trailers för vad som komma skall. Denna mediala symbios är inte ny.
Som Bengt Bengtsson skriver om i sin text om rättegångsfiktioner i
svensk television, tar tv i denna tidiga hybridgenre inte bara över ett
format från radion (där rättegångarna först sänts), man ärver med
genren också en inarbetad relation till pressen som regelmässigt gör de
fiktiva rättsfallen till löpsedelsstoff.
Rättegångsprogrammen är udda som exempel på samtidighet såtillvida
att de är mer eller mindre renodlade fiktioner. Samtidigheten
är annars oftare förbunden med de programinslag som anknyter till
en delad verklighet – till ett nu som inte bara delas av dem som tittar,
utan som också delas med de (verkliga) personer som figurerar i
televisionen. I televisionen möter vi dagligen och på rutinmässig basis
20