Svensk television - en mediehistoria

komma till tals i programmet. Inget av dessa två inslag har dock framstått
som integrerade delar i programmets tilltal, snarare har de extraherats
som avvikelser ur flödet av recensioner och reportage. Sjögren
och Roth-Lindberg har fått ställa upp på de villkor som satts av Filmkrönikan
– vilket har varit att kontrastera mot de kritikerprofiler (klassiska,
populära eller kulturjournalistiska om vi fortsätter följa Wiberg)
som tillåtits dominera programmet. På så sätt blir filmvetaren i Filmkrönikan
en mediefrämmande anomali som på nåder får ge röst åt en
praktik som framställs som irrelevant och oväsentlig i det filmkritiska
landskap som konstrueras av programmet.
Filmkritikern som offentlig celebritet
Vilka är då dessa filmkritiker som tar plats i televisionen? Om man
närmar sig filmkritiken med Pierre Bourdieus fältbegrepp för ögonen
kan man inte se det publikt så potentiellt inflytelserika programmet
Filmkrönikan som särskilt representativt för den cirkulation av symboliskt
kapital som beskrivs av exempelvis Charlotte Wiberg. Det ligger
snarast närmare till hands att se programledarna som tv-personligheter
än som representanter för ett (låt vara inte helt autonomt) fält där
kulturellt kapital cirkulerar enligt de principer som Bourdieu beskrivit
som konstens och högkulturens.
Sundgren, Oldin, Säfström eller Rehlin blir alltså snarare kändisar
än intellektuella portalfigurer i en nationell offentlighet – allmännyttans
kulturpolitiska ambitioner och tv-monopolet till trots. Deras status
och personliga framtoning är dock sinsemellan högst skiftande.
Avståndet mellan Gunnar Oldins korrekta utstrålning och Orvar Säfströms
avspända intimitet rymmer inte bara personligt performativa
skillnader utan också en kraftigt förändrad estetisk praktik vad gäller
personligt tilltal i tv-rutan. I programmets (och tv-mediets barndom)
finner vi i Filmkrönika en talking head av mest utstuderat slag. Gunnar
Oldin möter oss oftast i frontal halvbild – eller till och med närbild –
och läser innantill ur strikt formulerade manus. Han är till yttermera
visso med sin kostym, sin vattenkammade frisyr och sina hornbågade
glasögon sinnebilden av den officielle personen – en intellektuell eller
en byråkrat som uppbär den upplyste expertens auktoritativa roll.
Med sin bakgrund som filmkritiker med engagemang i folkbildningssammanhang
(Oldin var bland annat flitig filmskribent i ABF:s tidskrift
Fönstret åren runt 1960) framstår Oldin som kongenial representant
för en allmännyttig kulturpolitik. Han ger med sin neutralt kor-
120