Svensk television - en mediehistoria

gång tar så stor hänsyn till om den anklagade ”planerade för framtiden”
eller inte? […] Domen blev denna gång helt katastrofartad – om den kan
leda till debatt tackar jag för den, men jag vill helst se att den var osannolik.
Flickan dömdes på mycket klena bevis. […] Man blir skrämd, men ett bra
TV-program är det. Det går inte att slita sig ifrån det. 71
Invändningarna mot trovärdigheten fortsatte; Lars-Olof Löthwall var
lika kritisk i Expressen 1973. ”TV-rättegångarna har givit märkliga inblickar
i folkhemmet. Den senaste om barnmisshandel gav också en
skrämmande bild av spelet vid rättens enskilda överläggning.” 72 Man
kan alltså konstatera att när programmen mottogs på detta sätt hade
uppenbarligen det ursprungliga informationssyftet gått i stöpet. Gunnar
Rehlin påtalade i Göteborgs-Tidningen också en risk att de medverkande
hamnade i en sorts ofrivillig PR-situation för rättsväsendet.
”Visar rättegångsserien verkligen sanningen om det svenska rättvisesystemet?
Jag tvivlar, och det är jag inte ensam om”, menade han.
”Med tanke på vad man läst och hört om svenska domstolar de senaste
åren tror jag att gårdagens avsnitt gav en alldeles för positiv bild av
möjligheten att bli frikänd.” Rehlin fortsatte genom att påpeka att de
nämndemän som förekom i serien föreföll vara äkta. Men, påtalade
han, ”finns det inte en risk att de handlar på ett för dem ovanligt sätt,
eftersom de nu förekommer i TV? Att de – kanske omedvetet, kanske
inte – vill fungera som PR-män för ett av kritik hårt utsatt rättssystem.
Att de nu hellre friar än fäller.” 73
Möjligen bidrog 1970-talets kritik till den långa paus som följde,
tills dess Karin Falck åter tog upp Ett fall för envar med sex olika fall
hösten 1984, samt en uppföljning av ett av målen året därpå. Teman
var bland annat tvångsomhändertagande, häleri, åldringsrån och våldtäkt.
Anette Kullenberg var huvudförfattare och man koncentrerade
sig främst på olika moraliska problem. Åter talades det om en tittarsuccé
och att det var länge sedan någon tv-serie engagerade tittarna så
mycket. 74 Att denna typ av vardagsdramatik fortfarande kunde vara så
publikt attraktiv ännu i det moderna 1980-talet diskuterades av en del
kritiker. Gunnar Rehlin i Göteborgs-Tidningen formulerade sin åsikt,
åter med Perry Mason som pålitlig referens. ”Det är för övrigt intressant
att se hur spännande dessa lugnt svenska TV-rättegångar är. De
ligger ljusår från den strömlinjeformade och ofta actionladdade spänningen
hos t.ex. Perry Mason – men samtidigt ligger deras ämnen oss
mycket närmare än de sinnrikt upplagda mordintrigerna i de amerikanska
serierna.” 75
78